I tisdags var det alltså dags för terränglöpnings staffetten. Puman var i sitt esse på väg till skolan, uppspelt och glad. Radiokanalen vi lyssnar på har "schoolrun shoutout" där de under ett par minuter läser upp hälsningar till olika barn (och vuxna) på väg till skolan. Jag hade skickat en en hälsning till puman och de andra löparna från DESS och det kom med! Gissa om hon var nöjd? Dottern fick åka buss till tävlningen tillsammans med de andra barnen som skulle springa och jag och maken hämtade upp sonen och åkte dit för att titta på. Själva eventet var det mest oorganiserade jag varit med om. En hel hoper skolor (och därmed en hel skrälldus med vuxna) och det fanns i princip ingenstans att stå där man kunde se löparna. När puman sprang kunde vi knappt se om det var hon eller inte. Hon sprang jätte fint och tog in många placeringar men tyvärr hade hon en tjej som avslutade för sitt lag som inte var lika pepp och med fighting spirit som vissa andra och hon gick i princip hela sitt varv, "jag är trött", så laget kom sist. Det viktiga var dock att dottern hade en kul upplevelse och att hon kände sig nöjd med sin insats och det gjorde hon!