Treornas sportdag!

 

Hjärtat svämmar över av stolthet. Vi är hemma från simlektion och idag var det dags för "200 test". Det är ett test de i swim squad delen av simklubben gör med jämna mellanrum, dels för att se att barnen utvecklas men också för att avgöra vilken grupp de ska simma med. Det går ut på att simma 200 meter på 6 minuter (inklusive vila) och detta upprepas 3 gånger. Det innbeär att ju fortare man simmar ju mer vila hinner man få. Sonen simmade lysande, som vanligt, och hade förbättrat sin tid från november med ca 30 sekunder. För dottern var detta första gången någonsin och tränaren frågade mig om jag trodde hon skulle fixa 200 meter på raken. Jag svarade att man kan aldrig veta, hon är envis och ger inte upp. Mycket riktigt, puman kämpade på och trots att det tog henne närmare 6 minuter att ens simma de där 200 meterna startade hon igen med de andra, i princip utan vila. Både jag, tränaren och en annan mamma var mäkta imponerade. På den sista 200 vändan var jag fram till poolkanten och hejjade på henne, hon var helt slut men gav inte upp och trots att hon var så trött falnade inte hennes sim teknik nämnvärt. Vilken kämpe! Missförstå mig inte, stoltheten beror inte på hur snabbt de (sonen) simmade utan helt och hållet på deras inställning och kämparglöd. Medans några barn knappt ens försöker under lektioner och såna här test biter de alltid ihop och gör sitt bästa. Tränarna bjöd in till att komma på en extra träning den här veckan för att kunna göra ännu ett test i inomhuspoolen där det är svalare vatten och man kan/orkar simma fortare men inget av mina barn ville det förrän tränaren sa att sonens tid är i precis på gränsen till uppflyttning till en mer avancerad grupp och att han gärna ville se honom förbättra sin tid lite till. Där tändes jävlar annamat i gossen och helt plötsligt ville han gärna simma imorgon igen :) Dottern kände sig helt slut och ville absolut inte simma igen och jag sa att det var helt ok men att hon fick ställa in sig på att åka dit och titta på så att hennes bror fick försöka förbättra sin tid. Jag hade på känn att hon skulle ändra sig och så fort hon fått duschat och ätit lite mat kände hon sig mycket piggare och gladare och sa att hon faktiskt gärna ville prova ännu ett 200 test så nu drar vi till den fina inomhus poolen imorgon och kör ytterligare ett pass!

Barnen ville gärna börja spela golf så vi tog en liten tre dagars camp för att de skulle få känna på det över jullovet.

 

Här kommer några gamla bilder från hip hop avslutningen innan jul.

 

 

 

Idag var det dotterns tur att komma hem och vara stolt. Hon hade blivit uttagen till att representera skolan i ett av deras stafettlag i terränglöpning! På tisdag blir det nu ännu en sporteftermidd

Inte världens bästa bilder jag vet. Tog dem med mobilen imorse men allvarligt talat, visst kan även öknen vara vacker!

 

Sonen har blivit uttagen till att vara med i skolans lagkappslag. Det är verkligen ett steg framåt och han är nog både glad, lite rädd men allra mest stolt. Oavsett vad jag tycker om simfröken (och det kommer i ett annat inlägg senare) som är ansvarig för skollaget är jag såklart glad för hans skull och hoppas det går bra nästa vecka.

Nu kommer ett inlägg som svenskar nog inte kommer förstå men jag måste ändå lätta mitt hjärta och få ner det på pränt. Det verkar inte som jag nämnt de senaste städeske problemen. Den som läst i bloggen kanske minns att det varit en massa strul det senaste året för att hitta någon som kunde komma de tider vi önskade, och som det gick att lita på. Vi hittade ju till slut en städerska som jobbat i flera år hos en kompis och trivdes bra med henne. Vi "vågade" lämna nyckeln ute så hon kunde komma in själv på morgonen om ingen var hemma och plockade inte undan värdesaker som datorer och surfplattor. Allt var toppen ända tills i början på november när hon hux flux inte dök upp när hon skulle. Jag smsade henne och då visade det sig att hon fått sparken pga att hon vägrade flytta in i företagets bostäder. Hon hade jobbat för dem i flera år och fått ett litet bostadsbidrag och bott tillsammans med sin man men nu ville företaget alltså ha henne i deras bostäder annars fick hon åka hem. Suck tänkte jag, det är bara att börja leta någon ny städerska men hade inte riktigt tid att lära känna någon ny eftersom vi hade en massa besök inplanerade så det fick vänta. Någon vecka senare hördes städerskan av och sa att hon skulle komma tillbaka i början på januari och jobba för ett annat företag och undrade om vi ville att hon skulle komma och städa hos oss. Vilken räddning tänkte jag och tackade självklart ja. Vid nyår smsade jag sedan gott nytt år och undrade om hon visste när hon skulle komma tillbaka och vi hade lite kontakt fram och tillbaka. Jag fick numret till den nya arbetsgivaren och de sa att hon nog skulle komma runt den 15e. Skönt tänkte jag, äntligen slipper jag ha hand om hela städningen själv. 13e hörde jag av mig till städerskan igen, utan svar, inte ens levererat. Det här är skumt tänkte jag och hörde av mig till arbetsgivaren som talar om att städerskan inte kommer komma tillbaka för hon är gravid, i 6e månaden. Äh men vad faaaan tänker jag! Här har jag gått och skjutit upp att hitta en ny städerska, dels för min, men också för hennes skull (städerskorna får ingen lön om de inte har jobb så de måste aktivt leta hus att städa i) och så har hon vetat att hon är gravid och inte kommer tillbaka?! Jag vet inte vad jag ska tro, ljuger arbetsgivaren? Men vilken anledning har de att göra det? Jag känner mig sviken och lurad, hon fick det att låta som att vi var toppen klienter och hon hade tänkt komma hit och säga hej då innan hon åkte från Dubai. Varför ljög hon för mig i flera veckor? Såna här historier repeteras hela tiden, städerskor som ljuger om än det ena, än det andra. Vad ska man göra? Jag antar att det bästa är att inte involvera sig i deras liv överhuvudtaget och bara se dem som en anställd.

Vilken härlig klassiker Nikkaloukta soppa är och vad lätt den är att glömma i mat reportoaren. Ikväll har vi haft våra nya zealänska grannar här och ätit just denna underbara och mättande rätt. Efterråt bjöd jag på chocolate chip cookies. Alltihopa fick tummen upp. De här grannarna är så underbart lättsamma och roliga. Man får skratta mest hela tiden.

 

Innan de kom över var vi till Mushrif park där maken och barnen åkte rollerblades och på vägen hem sprang vi in på Mirdif City Centre för lite snabb shopping också. Jag letar nattlinne och hade hoppats på att jag skulle hitta något på H&M men tyvärr ingen lycka där. Inte heller fick jag köpt någon märkmaskin (label maker). Bara leta vidare....

...måste jag ta tag i det här igen! Jag har saknat att få ner min tankar och funderingar på pränt men har ändå inte riktigt känt att energin har räckt till allt. Under jullovet var det så klart fullt upp men nu är vi tillbaka i skolrutinerna och barnen har slutat åka skolbuss och nu kör vi dem. Jag tror inte att jag ger mig på att uppdatera det vi gjort under lovet (men kanske dyker det upp några bilder vid senare tillfälle) utan tar det här som en nystart.

 

Idag är det riktigt grått och ruggigt. Temperaturen ligger fortsatt under 20 grader på morgonen och det har regnat. Jätte mysigt för den som bävar inför det vi får leva med om bara ett par månader. Jag har varit "duktigt" och har både tränat men också städat hela huset (vi väntar fortfarade på att våran städerska ska komma tillbaka!). Nu har jag en liten paus medans maken är på gymmet och hämtar barnen innan jag ska ta med dottern till hennes simlektion. Hon har fått byta grupp och simmar inte längre med "learn to swim" utan med "squad". Det innebär mer konditions simning och inte bara teknik och hon simmar nu 2 gånger i veckan. Hon är jätte stolt och kämpar som en hjälte, det är ju alltid svårt att komma nerifrån upp till en ny nivå. Det har varit lite turbulent kring simningen då många tränare lämnade vid jul. En kille gifte sig och flyttade till Kanada, en kvinna fick heltidsjobb på en skola, en mans kontrakt löpte ut och han valde att inte stanna och en sista kille (som varit sonens tränare) lämnade för att starta nytt tillsammans med mannen! Vi har varit lite osäkra på hur saker och ting skulle bli, den ena killen som blev kvar på ASPS tycker inte dottern om och ville absolut INTE simma med och sonen var besviken att se sin tränare lämna så vi har stått i valet och kvalet kring att stanna eller gå. Valet blev trots allt ganska enkelt då det nya inte har fått tillgänglighet i en pool nära oss och det kändes som det var många bollar i luften så vi blev kvar på ASPS den här terminen. Tränaren som dottern inte gillade sjunker längre ner i mina grader då han inte riktigt verkar veta hur man bör bete sig och prata med barn. Han har ofta ett tokigt sätt att uttrycka sig och senast sa han till sonen "du simmade säkert 40 meter så som du simmade sidleds i banan, du måste göra något åt dina glasögon" och sen gick han. Historien bakom detta var att de simmade stafett och sonen har haft problem med att hans simglasögon ramlar av varje gång han dyker i och det innebär ju att han simmar med stängda ögon. Men så säger man väl inte till en 9 åring? Han får väl ta sig tid att titta vad som är fel? Hur skulle sonen själv kunna veta vad han skulle göra för att de inte skulle ramla av? Den andra (nya tränaren) är dock en riktig stjärna, båda barnen gillar honom skarpt och han tar sig verkligen tid. Efter den förste tränarens kommentar kring simglasögonen tog jag mig ett snack med honom och han förklarade att det kan vara dålig teknik eller fel sorts glasögon så de skulle kika på det nästa gång. Det visade sig vara sonens simglasögon som inte var ultimata för att dyka i med, de passar bra till sk träningssim men han behöver ett annat par till tävling. Så lätt åtgärdat och så mycket bättre än att bara slänga ur sig att "du måste lösa ditt glasögonproblem"! Ikväll däremot är det simträning med coach L, dotterns absoluta favorit och den enda kvinnliga tränaren. Dottern är alltid pepp på att simma när hon får träffa coach L!