...med det här projektet jag har utfört. Äntligen ordning på hårsnoddar och spännen!

 

Så här såg det ut när jag körde hem från affären häromkvällen

 

Idag har vi hunnit med både skridskoåkning och matlagning till skolluncher.

 

Så där ja, nu säger vi hej då till den här skolveckan. Sonen kom hem, eld och lågor över att ha blivit årets första "star of the week" så nu har vi klassmaskoten hemma över helgen. Vi firade in helgen med lasagne, hela familjens favorit. Nu ska vi ha ett par avslappnade dagar med skridskoåkning och skollunch pizzabakande. Härligt med helg!

Idag har verkligen inte varit någon bra dag, lagom tills barnen kom från skolan skickade maken sms från London och ville först ha reda på adressen till hans hotell (han höll på och beställde något på Marks & Spencer) och sedan även telefon numret. Detta samtidigt som barnens skolväskor och lunchlådor behövde packas upp, dottern byta om till balett kläderna och sonen börja med sin läxa som han den här gången behövde hjälp med. När dottern mitt i detta höll på att ta krokben på mig så jag på att ramla raklång på både mobilen och bärbara datorn och då brast det helt. Jag blev skogstokig och och sa åt henne att hon måste lära sig någon gång, man kan inte bara göra samma misstag hela tiden och bara säga förlåt och tro att allt blir bra. Sen åkte vi till baletten och jag blev tvungen att komma in i dansstudion en sväng för att hämta dotterns diplom från den examen hon gjorde i våras. När jag kom ut hittade jag inte sonen någonstans...panik! Den vanliga dörren ut var låst, ut till receptionen men ingen gosse där men så när jag tittade ut genom den dörren såg jag honom längre bort i korridoren. Ropade att jag var där och gick mot honom och då kom han störtgråtandes emot mig. Han hade inte sett mig gå in i studion och trodde att jag glömt honom och åkt hem. Stackars lilla gubben. Vi kramades länge och väl och sen åkte vi hem för att ta tag i läxan. Den visade sig vara mycket svårare än han tänkt sig. Läxan var att man skulle komma på ett hälsosamt snack som Willy Wonka kunde sälja i chokladfabriken, man skulle hitta på ett namn och skriva en "säljpitch" med beskrivning av produkten. De hade tips på saker man skulle använda i texten som att inte glömma adjektiv osv. Vi hade precis kommit på att han skulle använda mormors energybars som sin snack så vi hade ett namn och jag lämnade honom med ingridienslistan för att försöka fundera ut ett utkast till texten medans jag hämtade dottern på baletten. Så fort jag öppnade bildörren här hemma tyckte jag mig höra illskrik och försökte lyssna noga men hörde inget mer. Men visst hade jag rätt, så fort jag öppnade ytterdörren möttes vi av en gråtande och skrikande gosse som det inte gick att lugna ner. Trots att det eg var tidigt för kvällsmat föreslog jag en paus och lite påfyllande i engergidepåerna och påminnde honom om de kloka orden de tog upp på barnkanalen i somras "Om du har ett problem, ät lite mat". Efter kvällsmaten tog han nya tag och läxan blev klar, och personligen tycker jag han gjorde det jätte bra! Nu ska det blir skönt att säga hej då till den här dagen och hoppas att morgondagen blir bra mkt bättre!

Idag har vi röjt gärnet. Barnens rum är organiserade och deras bygg puzzel har fått plats, vårat sovrum är fixat och donat, duk har äntligen kommit på både köksbord och tvrumsbord och så har jag städat på, runt och under tvättmaskinen. Gud vilken skillnad det blir och var nöjd man känner sig med sig själv efter en sån här dag.

När jag pratade med maken på skype från LA igår berättade han att hans bror ringt honom lite tidigare och jag visste direkt vad det handlade om....barnen ska äntligen (om allt går bra) få en till kusin! Gissa om jag blev till mig, höll på att berätta för barnen direkt men bestämde mig ändå för att det kunde farbrodern själv få berätta på Skype vid tillfälle. Jag är säker på att barnen kommer bli jätte glada. Det är visserligen väldigt tidigt än men ingen som läser min blogg har ju någon kontakt med dem så även om det skulle bli några komplikationer kommer ju ingen att kunna trampa i klaveret. Härliga nyheter som nu ska få lysa upp min torsdag.

Så rösten kom tillbaka men det gjorde även det halsonda och huvudärken :( Lagom hopplöst när man längtar tillbaka till träningen, måste ta tag i de kilon man gick upp i vikt över sommaren och maken åker på jobb. Jag beslutade därför att inte vänta längre utan jag bokade ny till hos läkare. Hoppas inte det sitter på stämbanden den här gången så att jag kan få någon hjälp och bli frisk snarast! Jag är verkligen inte den som springer till läkaren i tid och otid, sen vi flyttade till Dubai blir det här andra gången jag uppsöker läkare (förutom rutin besök pga levern osv), och då är det andra gången på en vecka.

Nu är det helg, maken och barnen åkte precis iväg till stranden för att bada, lite inspirerade efter veckan på Malta kanske? I vanliga fall åker vi till strandklubb så jag kan få lite skugga under ett parasoll men eftersom jag tyvärr inte är frisk och får stanna hemma passade de alltså på att åka till en public beach.

 

Vad gäller min laryngit återkom faktiskt leverläkaren och lämnade besked att jag kunde ta medicinerna jag blivit ordinerad (utom ipren) så det känns iaf som att det borde vara på väg åt rätt håll. Jag måste säga att det är bättre med rösten men allmäntillståndet är samma skit som förut. Konstant huvudvärk och hosta känns inte som något man vill leva med....Hoppas dock att allt blir bättre bara halsen återhämtar sig helt.

Här kommer ett riktigt klagoinlägg men jag känner mig helt färdig. Jag hade bestämt mig att om jag inte var bättre idag skulle jag gå till läkare och självklart är jag inge bättre. Snarare sämre, nu är rösten helt borta. Kan inte säga ett ord. Läkaren diagnostierade laryngit, inflammation på stämbanden, men hälften av medicinen hon ville ge mig har jag blivit tillsagt att inte ta pga min AIH och den andra hälften har jag ingen aning om ifall den är ok. Måste därför försöka få kontakt med min leverläkare för att se vad som är ok att ta, jag vågar inte lita på någon här nere. Så det var bara att åka hem och emaila leverläkaren och hoppas på att jag får något svar så snart som möjligt. Maken är på jobbet så under tiden fortsätter jag att må skit, hostan är nästan värre än förut, magen vänder sig helt ut och in. Samtidigt känner mig väldigt ensam och ledsen på min AIH diagnos som jag att jag inte får ta vilka mediciner som helst. Det kommer säkert inte vara länge men just nu vill jag bara få tycka synd om mig själv!

Det halsonda som jag fick med mig från Malta bara eskalerar, sov mer än 9 timmar inatt och jag är ändå helt utmattad, sprängande huvudvärk trots alvedon, hosta och håller idag på att tappa rösten. Känner mig helt däckad men vi måste i väg strax, pest control kommer och ska spraya något gift i huset då vi trots 6 månaders försök på egen hand fortfarande har myrinvasion i huset. De var här i början på augusti men något måste ha gått fel för myrorna var tillbaka bara någon vecka senare. Jag har varit helt emot att spraya inomhus men vi har verkligen försökt, och de här små "sugar ants" vägrar ge sig så jag har fått ge upp på den punkten.

De som vi samkörde med till skolan förra året flyttade ju och jag hade några idéer på folk jag skulle kolla med ang samåkning men inget har passat. Vi stog alltså inför valet mellan att köra båda turerna till skolan eller att sätta barnen på skolbussen. Det finns såklart fördelar och nackdelar med båda och jag har haft riktig beslutsångest men tillslut bestämde jag att det får bli bussen. Jag spenderar galet mycket tid på att köra fram och tillbaka, det är ju stekhett lång tid på året (jag blev genomsvettig även vid lämnandet imorse då solen nyss kommit upp). I princip varje gång jag kör hinner jag bli antingen irriterad eller stressad eller genomsvettig och det påverkar såklart hurdan jag är som person när jag hämtar barnen och jag tycker inte alls om den personen jag blir...sur och grinig och stingslig. Jag har fortfarande lite dåligt samvete när jag tänker på att barnen ska sitta på buss när jag faktiskt borde kunna köra dem men jag måste släppa det, de är större nu, känner skolan och rutinerna och jag hoppas kunna vara en gladare person rent generellt på det här sättet. I och med makens nya flygplanstyp är han ju borta längre perioder åt gången så jag får mindre hjälp dagligen. De har ju aktiviteter efter skolan och nu slipper jag stressa hem efter hämtning, för att hinna packa upp skolväskor, fixa det som behövs till aktiviteterna, förbereda mat (för oftast slutar aktiviterna så pass sent att det inte finns någon tid att fixa kvällsmat efteråt). Märks det att jag försöker övertala mig själv att det blir bra? ;) Om det inte känns bra så kan vi ju sluta med skoltransporten efter den här terminen men vi måste iaf prova....vi har haft den här diskussionen tidigare när de vi samåkt med krånglat på ett eller annat sätt men det har alltid löst sig och när man har någon att dela bördan av körandet kändes det ändå bättre att vara där, på skolan men att spendera mer än två timmar om dagen i bilen känns onödigt när alternativ finns.

Barnen har varje sommar fått en liten present på sin säng när vi kommit tillbaka från Sverige och så även i år (maken har verkligen koll och glömmer inte) men i år fanns även något under min kudde! Hade ingen tanke på detta utan satte mig på min säng och utan att ens vända mig om tog jag kudden bakifrån ryggen och la mig på mage med huvudet i fotändan. När jag la upp fötterna där kudden var höde jag ett prassel och kollade till och där stog en liten present påse. Vilken överraskning! På påsen stog det Pandora så jag visste direkt var det var. Jag har länge funderat fram och tillbaka på huruvida jag skulle skaffa mig ett Pandora armband men det har inte blivit av då jag egentligen inte är någon smyckesperson till vardags och det är inte så ofta som vi klär upp oss. Sonen satt brevid mig och jag visade honom påsen och han blev helt hysterisk, skrek och pep som en liten gris av glädje. Jag tror att han ville att jag skulle få ett armband så han kan välja berlock att köpa mig i framtiden då hans fröknar har Pandora armband och pratar om att varje berlock betyder något speciellt.

 

 

 

Maken hade valt berlocker den här gången, ett flygplan, eftersom vi träffades ombord på ett flygplan och en solros eftersom det är min favorit blomma och den blomma jag hade i min brudbukett.

 

 

Glada och spända barn på väg till sin första skoldag för iår.

 

Idag slog det mig hur annorlunda det kommer att vara den närmsta tiden i och med att några av barnens bästa kompisar har lämnat Dubai. Två av dem bodde här i vårt område och när vi var ute idag såg jag likadana bilar som de hade och upptäckte att jag automatiskt skannade av om det var vännerna som var ute innan jag insåg att de inte längre är här. Vi sa ju hej då innan sommaren och jag vet ju att de inte är här längre men det kändes både tomt och konstigt ändå.

Jaha...nu är klockan efter midnatt här i Dubai och jag sitter vid datorn och är inte det minsta trött! Insomningstips någon?

Så där ja, nu är vi äntligen hemma och ska så förbli ett tag...iaf en månad! Dagarna på Malta bara sprang förbi och jag kröp i säng samtidigt som barnen, därav bloggtorkan. Uppdaterar nog det här inlägget med lite mer detaljer senare ikväll för trots bara 2 timmars tidsskillnad påverkar det mer än man tror och det är lite svårt att somna på kvällen :)

 

 

Våran vecka på Malta gick alltså kanonfort trots att vi bestämt oss för att inte göra upp några planer utan ta dagarna som de kom. Vi har badat, badat och badat...med barnens små kusiner och med farmor och farfar. Vi hann med två dagar på Gozo tillsammans med makens bror, fru och lilla gosse och hade det kanonmysigt, vilka underbara människor! Vädret var kanon, varmt men inte Dubai varmt och fick även se lite regn en dag. Tvyärr verkar vi ha fått med oss förkylning hem då barnen är snuviga och jag och maken har ont i halsen båda två. Samtidigt konstaterar jag ännu en gång att även om Malta är fint och bra saknar jag verkligen inte att bo där, när vi kommer tillbaka är det massa saker som sticker ut och även om jag inte tänkte på det som så irriterande just då känner jag nu att det är så skönt att inte ha det runt mig längre.