Sista skoldagen är alltid jobbig för mig. Barnen har så fantastiska fröknar och det är alltid jobbigt att lämna och gå in i det okända. I år är det extra jobbigt då en väninna flyttar från Dubai. Vi har inte umgåtts jätte mycket på slutet så jag har inte riktigt tänkt på hur det kommer bli utan henne runt hörnet men idag, när jag insåg att jag måste säga farväl slog det till. Kvinnan är en mamma till en pojke som gick i sonens klass när vi flyttade hit. Pojkarna hittade varandra direkt och hon har en dotter i pumans ålder så det var alltid tacksamt att träffas då alla barnen var nöjda och lekte samtidigt. Detta innebar såklart att vi spenderade mycket tid tillsammans och det kommer bli väldigt tomt utan henne. Jag kramade henne och sa att jag skulle hålla mig kort, önskade lycka till osv men på vägen hem kom tårarna. Jag kom på så mycket jag hade velat sagt till henne och har nu suttit och skrivit ett kort som jag tänker smyga in under hennes dörr (och det är därför jag gråter igen). Om två timmar åker jag och hämtar barnen för sista gången det här skolåret och då lär vattenfallet börja igen. Sonen är redan inställd på att han kommer gråta och jag vet ju precis hur det blir för mig när han blir ledsen......Fy bubblan vilken dag!