Jag blir sååååå arg när jag får höra vad makens fack håller på med. De kämpar för att de 12 senast anställda ska få vara kvar. Dessa 12 började jobba i somras och fick från början besked att de bara behövdes över sommaren. Facket tryckte på och redan då ifrågasatte jag hur de kan tvinga företaget att behålla folk som inte behövs men de fick sin vilja igenom och "de 12" fick vara kvar till mars. Förutom att de får extra flygningar i vinter när alla vill jobba så mkt de kan innan vi vet vad som kommer hända, om folk har jobben kvar eller inte kämpar de nu tydligen för att de ska få kontrakt till november. Va fan i helvete håller dom på med?!?! Som läget är just nu är det för många piloter för antalet flygplan man har, folk hotas med uppsägning och facket försöker tvinga företaget att behålla piloter som de inte behöver? Inga andra verkar uppfatta situationen som mig, ingen verkar ha klagat men jag fattar inte? Nog kan jag förstå att det känns taskigt mot de nya, som sa upp sig från sina gamla jobb för att gå den sponsrade utbildningen men med företaget på så ostabil grund måste man ju se till produktivitet och inte ha extra personal. Facket måste ju se till det långa loppet och göra vad de kan för att hjälpa bolaget på fötter igen.

Just nu känns allt rätt jobbigt om jag ska vara ärlig. Vi vet ju inte alls vad som kommer att hända, kommer vi kunna stanna på Malta? I vårt älskade hem? Kommer vi kunna hitta jobb i Europa? Ingen har eg några svar att ge och spekulaitionerna är många. Det är inte så enkelt som att bara skicka iväg en massa CVn heller. Alla flygbolag har sina egna ansökningsblanketter och det tar jätte lång tid att fylla i dem. Barnen har känt sig åsidosatta när inte deras pappa haft tid att leka trots att han varit hemma. Samtidigt har många bolag en konstig idé att man bara kan söka jobb hos dem en gång i sitt liv, dvs om maken söker jobb där nu och det löser sig och vi stannar så han drar tillbaka sin ansökan kan han aldrig mer söka jobb där. Emirates i Dubai är en av dem, de erbjuder det bästa löne och förmåns paketet men maken vet inte än om han vågar/vill utnyttja sin enda chans där. Jag anser att det är nu eller aldrig men vi får se hur det går. Trots att jag trivs här och gärna vill stanna kan jag ibland känna att det är meningslöst att stanna här, det känns inte som det finns någon framtid. Stannar vi här blir han ju first officer i hela sitt liv, garanterat, eftersom han hamnar sist i seniority listan igen plus att det känns ju himla osäkert om AirMalta har någon framtid på lång sikt. Även om man klarar sig igenom den här krisen finns ju ingen anledning att tro att det ska kunna bli bättre så länge staten bestämmer. Naturligtvis hade det varit det allra bästa om vi kunnat bo kvar här och fortsatt hålla ögonen öppna efter jobb i Europa under tiden men det skulle väl vara fööör bra.

det här bara måste jag dela med mig av. En morgon för någon vecka sedan var jag uppe med båda barnen en morgon (på slutet har sonen sovit som en stock och vaknat efter kl 7!) och de höll lite låda med någon form av show medans jag kollade läget på datorn. Efter det skulle jag ta tag i morgon yogan (från min Träna hemma tidning) och rullade ut mattan på golvet. Då drar sonen fram sitt puffen och säger åt sin syster att komma och sätta sig brevid honom, "för nu ska vi se på mammas show"! :O

Trots goda intentioner blir det aldrig riktigt som man vill (precis som i den gamla Irma låten). Här trodde jag att jag skulle få stryka och greja men istället sitter jag med dottern brevid mig på soffan. Hon vaknade för tredje gången på 10 minuter och kunde tydligen inte alls sova. Hon har visserligen somnat men det är inte läge att slå på lamporna och börja stryka. Det får vänta tills imorgon, maken jobbar då med, så jag får helt enkelt hoppas på bättre lycka då :)

I fredags jobbade maken för första gången sen vi kom tillbaka till Malta. Nästan en hel månads ledighet! Helt galet men jag har som jag nämde tidigare valt att umgås istället för att blogga så det har varit lite dött i bloggen, nu ska jag se om jag kan göra comeback, han jobbar en del nu sista dagarna i februari.

Kanske kommer det mer imorgon, ikväll måste jag stryka lite skjortor. Inte för att jag eg måste, maken brukar göra det själv, men jag vet att han skulle bli så glad om jag gjorde det så jag tittar på mina serier och stryker lite tänkte jag.

Här var tanken att jag skulle återkomma till mitt normala bloggande och jag var inställd på uppdateringar igår men då fick vi beskedet vi inte ville ha. Makens bolag kommer troligtvis inte ha mer än 8 flygplan kvar efter sommaren och lite beroende på "crew per aircraft ratio" men troligtvis kommer han bli arbetslös efter sommaren :O

Det känns för jävligt, vi har äntligen hittat boende där vi trivs, barnen trivs i skolan och livet hade kunnat vara allmänt perfekt. Nu spenderade vi gårdagskvällen med att leta ev jobb som går att söka trots att vi egentligen inte vill flytta från Malta.

Jag blir sååå matt. Trots att det var mer än 5 år sedan vi gifte oss kollar jag fortfarande in på Bröllopstorget emellanåt, mest för att se om jag kan komma med tips till någon men oxå av nyfikenhet. Jag har svarat i vad som känns som 100 trådar om Malta och jag fattar inte varför man inte provar sökfunktionen innan man startar en ny tråd. Samma sak med passfrågan, säkert en gång i månaden kommer en ny tråd där någon frågar hur fort man får nytt pass, namnändring och vilket namn man ska beställa bröllopsresan i. Jag menar allvarligt talat, folk har inte ork att svara samma sak om och om igen. Det här händer ofta på familjeliv med, frågor om vätska i handbaggage, hur mkt vikt man får checka in för bebis och folk som frågar efter allmänna råd om att flyga med barn/bebis. Tänk om folk kunde tänka efter lite och aktivt söka information innan de startar nya trådar!

Nu var det länge sen sist, fullt upp de sista dagarna i sverige och minst lika fullt upp när vi kom tillbaka. Maken jobbar i princip ingenting så han är hemma och då föredrar jag att umgås istället för att blogga.

Har ett berg med tvätt att sortera så jag får återkomma