Idag har vi varit på kvartsamtal för dottern. Hennes fröken jobbar bara den här veckan innan hon går på sin mamma ledighet och därför fick hennes klass sina kvartsamtal veckan innan resten av skolan. Vi har varit lite oroliga för hur det går för henne. Vi är tillbaka till bråk och tjafs kring skolarbete och hon tycker allt är jobbigt och svårt. Vi försöker såklart att inte jämföra barnen men hon är ljusår efter vad sonen kunde och gjorde när han gick i 3an och självklart påverkar det oss i vår tanke kring hur det går för henne. Sjävklart är det inget vi nämner för barnen men det ligger självklart i bakhuvudet och gnager. Jag måste dock säga att det här samtalet verkligen gjorde susen. Trots att jag kanske känt det lite som att fröken redan "checkat ut" på sin ledighet måste jag säga att hon verkligen hade koll på läget. Hon nämnde att dottern verkar sätta väldigt höga krav på sig själv och vill lära sig svårare saker och det hände i matten när de kom tillbaka till skolan och hon fick sig en törn i sitt självförtornede när nästa steg var för svårt och de har jobbat på att komma över det genom att ge henne lite extra uppmärksamhet. Vi pratade om vad de gör i matten just nu och kom överens om att hon gärna fick skicka hem några papper så vi kan gå igenom saker och ting en extra gång här hemma så hon känner sig säker på det hon gör. Maken nämnde att vi är lite bekymrade över hennes stavning och fröken förklarade då att det behöver vi inte vara. Hon ligger i mitten av klassen och  är absolut inte efter. Självklart känns det jätte bra att få höra och gör att man kan slappna av lite. Det som verkligen värmde mitt hjärta var när hon pratade om dottern som person. Hon berättade att dottern verkade ha kommit till rätta i den nya klassen. Hon sa att hon alltid kommer in i klassrummet med ett leende på läpparna, att hon alltid jobbar fint i grupp, att hon artig och alltid lyssnar och tar in det fröken förmedlar och försöker sitt bästa. Vad mer vill man höra liksom?