Igår var jag på sjukgymnastik och vi konstaterade att det var dags att stänga den boken nu. Det blev som en liten avslutning där vi pratade om vad jag ska tänka på i fortsättningen och så massage av ärret och lite trixandes med benen i handen och handleden. Jag gjorde några sista övningar och avslutade med att stå på alla fyra, lyfta den friska (vänstra) handen rakt framåt och så det högra benet rakt ut bakåt och alltså balansera och ha tyngd på höger handen samtidigt som sjukgymnasten ger lätt tryck i olika riktningar och det gäller att hålla balansen. Där sa hon "you´re too good for physio now, you´re just showing off". Självklart med glimten i ögat men det kändes såklart bra att det inte bara är jag som känner att jag borde klara mig utan. Nu, så här i efterhand känns det lite konstigt och faktiskt vemodigt när jag tänker på att jag (förhoppningsvis) aldrig mer kommer se den här kvinnan, som varit en del av mitt liv i ett par månader, och som hjälpt mig så otroligt mycket med allt sitt kunnande. Jag tänker tillbaka på rädslan och stelheten som var när jag gick dit första gången och förtroendet jag fick för henne direkt och alla framsteg som gjorts!