Läste precis den här krönikan på expressen (länk) och jag ska inte sticka under stol med att jag fick världens ångest och tårarna kom. Herregud, sonen är 8 år och det är nästan halva tiden tills han säkert kommer flytta hemifrån. Som tiden har rasat iväg de här 8 åren är det väl snart dags och jag får jätte ångest vid blotta tanken på det. Nu skulle jag vilja krypa ner i sängen brevid honom och bara hålla om honom, mitt hjärta!