Egentligen skulle jag skriva glada inlägg om barnens sportdagar som varit idag men det får vänta. Istället sitter jag här med ont i magen. Efter 20 minuters tårar och snyftande till ett youtube bildspel sitter jag och tänker på att livet kan verkligen vara helt vansinnigt orättvist. En kille, bara 4 år äldre än mig, som jag orienterat med för många herrans år sedan har gått bort. Det kanske låter fånigt iom att vi inte haft kontakt på så länge och egentligen var det väl inte den här killen som jag umgicks med under orienteringsåren utan mer med hans syskon men det spelar ingen roll. Jag tittar på bildspelet och minns alla galna upptåg och känner med hela hans familj.....