Så fort jag såg på telefonen att det var pappa som ringde (vi hörs ju bara på Skype annars) förstog jag att nu har farmor dött. Det är ju inte oväntat, hon hade ju ALS och ville inte leva som hon hon levde så jag tog det hela rätt bra. Ända tills jag ringde till mamma för att berätta, då brast det för mig och nu sitter jag här och snyftar som ett litet barn. Jag är så glad att vi hann ses i sommar och jag hoppas att vi kunde lysa upp hennes tillvaro lite iallafall.