Det här är ett tidsinställt inlägg, just nu är jag och hämtar barnen i skolan för sista gången det här läsåret. Det kommer vara galet vemodigt för både mig och barnen för de har ju haft så härliga fröknar som lärt dem så mycket och som varit en så stor del i deras liv under det senaste året. Det går liksom inte att sätta ord på hur man känner för människor som lägger ner så mycket av sin själ på det bästa man har. Trots att jag vet att de kommer bli mycket väl omhändertagna även nästa år kommer vi ju alla sakna deras goa fröknar från iår! Sonen har redan lite ångest och vill inte alls lämna sin klass. Och jag gråter bara av att skriva inlägget och titta på bilderna....