My scooter...

...eller hur man ryter i åt sin kompis.

För att återkoppla till det där med att ha pli på sin make ska jag dela med mig av en historia som visar att dottern redan har förfinat den konsten. Dottern är nog lite kär i en kille i hennes klass på dagis. Hon pratar alltid om K och nämner hans namn först när hon blir tillfrågad vem som är hennes kompis. Häromdagen när jag skulle hämta dottern på dagis hade jag tagit med hennes scooter för att det skulle gå smidigare hem. Jag anlände dagiset samtidigt som K´s pappa och parkerade scootern i allrummet och hämtade dottern. När vi kom ut igen stog K och klämde lite på scootern och när dottern får syn på detta ryter hon "NO! That is my scooter" Stackars K blev helt chockad och klev så klart av och jag tror även han blev lite rädd/stött så medans de gick och hämtade hans ryggsäck berättade jag för dottern att man får dela med sig, även av sånt som är en eget, att K blev ledsen osv. Sen föreslog jag att hon skulle säga till K att han fick köra hennes scooter ner till grinden som ursäkt. Först ville hon inte men till slut fick jag igenom det och hon gick fram till en fortfarande sur K som gnällde hos sin pappa. Långsint som han ville vara vägrade han låna scootern, sa att hon ju sagt nej osv. Pappan försökte övertala och sa att det ju var för att man inte får åka scooter inomhus men ute går det bra men sonen var inte dum. "Jag ska inte vara J´s vän igen, EVER" sa han. Pappan skrattade och la till "tills imorgon bitti". Hursomhelst gick vi skiljda vägar men när K och hans pappa åkte förbi oss stog K upp i bilen med halva kroppen utanför i takluckan (och säkerheten och dumheten i det kan ju diskuteras men det tar upp ett helt annat inlägg vid annat tillfälle) och vinkade och ropade "bye J" flera gånger. Men nu var det dotterns tur att vara långsint, hon fnös och vägrade vinka tillbaka! Som ett gammalt gift par skrattade jag för mig själv.


Kommentarer
Malta Johanna

Barn är härliga :)



Skönt att din vän kom till rätta i Thailand 2004. Det var lite för många som aldrig kom hem igen, lite obehagligt! Men man fick lära sig att livet är för kort för att inte vara lycklig. En nyttig läxa som jag är tacksam för :)

2012-01-11 @ 22:37:03
URL: http://alltommalta.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Pupa

hemma mamma med två barn, svenska men bor i Dubai, celiaki och leversjukdom (AIH).

RSS 2.0