Vi svenskor i DSO har samlat ihop oss och träffas på fika en gång i veckan. Jätte trevligt med fika morgon när man slipper åka så långt för att träffas. Den här veckan blev fikat dock borglömt och istället var vi tre tjejer som träffades i vårt community centre idag. Det var jätte mysigt och när vi var så få öppnade vi upp så fint till varandra. När vi varit en större grupp blir det ju lätt att man pratar ytligt med alla men inte riktigt lär känna de man inte kände sen innan. Ibland känner jag det som att det är något fel på mig, det känns som ingen försöker träffas och andra gånger som idag känner jag uppskattningen från någon annan och blir då aldeles varm i hjärtat. Jag tycker om att vara en sån person som andra känner att de kan vända sig till om de har problem och bekymmer och just nu är jag nog den som bott längst utanför Sverige. Detta gör att jag kan känna igen mig i så mycket att deras tankar och oro och jag vet att man kommer igenom det och att man kommer ut mer tillfreds på andra sidan.