Just nu känns allt rätt jobbigt om jag ska vara ärlig. Vi vet ju inte alls vad som kommer att hända, kommer vi kunna stanna på Malta? I vårt älskade hem? Kommer vi kunna hitta jobb i Europa? Ingen har eg några svar att ge och spekulaitionerna är många. Det är inte så enkelt som att bara skicka iväg en massa CVn heller. Alla flygbolag har sina egna ansökningsblanketter och det tar jätte lång tid att fylla i dem. Barnen har känt sig åsidosatta när inte deras pappa haft tid att leka trots att han varit hemma. Samtidigt har många bolag en konstig idé att man bara kan söka jobb hos dem en gång i sitt liv, dvs om maken söker jobb där nu och det löser sig och vi stannar så han drar tillbaka sin ansökan kan han aldrig mer söka jobb där. Emirates i Dubai är en av dem, de erbjuder det bästa löne och förmåns paketet men maken vet inte än om han vågar/vill utnyttja sin enda chans där. Jag anser att det är nu eller aldrig men vi får se hur det går. Trots att jag trivs här och gärna vill stanna kan jag ibland känna att det är meningslöst att stanna här, det känns inte som det finns någon framtid. Stannar vi här blir han ju first officer i hela sitt liv, garanterat, eftersom han hamnar sist i seniority listan igen plus att det känns ju himla osäkert om AirMalta har någon framtid på lång sikt. Även om man klarar sig igenom den här krisen finns ju ingen anledning att tro att det ska kunna bli bättre så länge staten bestämmer. Naturligtvis hade det varit det allra bästa om vi kunnat bo kvar här och fortsatt hålla ögonen öppna efter jobb i Europa under tiden men det skulle väl vara fööör bra.