Idag släppte så maken "bomben". Han har inte glömt sina tankar om att sonen ska gå statlig skola ett år för att få en chans att lära sig lite mer maltesiska. Jag har varit helt inställd på att han ska gå kvar i privatskolan även nästa år, för att han "kommit in" i gruppen och känner sig hemma på skolan. Jag kan förstå maken, språket är ju viktigt och vi pratar det ju inte alls här hemma. En väninnas barn går på samma skola och hon säger att deras maltesiska inte alls är bra medans jag inte kan förstå att inte sonen ska kunna lära sig tillräckligt bra maltesiska från skolan och olika sport aktiviteter och liknande. Samtidigt får jag nästan ångest och tänker att det är nästan elakt att rycka upp honom från kompisar och lokaler han känner igen. Funderar om det kan vara något som kan bli traumatiskt för honom om han får gå i en annan skola istället i höst? Imorgon ska jag och maken försöka få en liten pratstund med sonens huvudlärarinna och höra vad hon tror om det hela. Jag känner att jag litar mycket på hennes omdöme och tror att hon skulle vara ärlig nog att säga vad hon tror skulle ge mest för sonens utveckling.