När vi var på inskolningen var sonens kompis M där. Hon har två äldre systrar och är därmed relativt van med att vara social och leka med andra barn. Hennes första dag hade varit dagen före och det hade gått så bra och hon hade haft så kul att mamman bestämt att bara lämna av henne på fredagen. Allt gick bra för den lilla tösen fram tills barnen gick ut och lekte. Tidigare hade hon sett sin syster springa förbi utanför och jag gissar att hon trodde att hon skulle träffa henne när hon kom ut. När så systern inte fanns inom synhåll blev hon jätte ledsen. Efter detta grät hon i 1 timme eller så. Lilla stumpan. Hon ropade efter mamma och pappa och ville att de skulle hämta henne. "Mummy, daddy come!" Sonen försökte trösta henne och ge henne en kram och han erbjöd henne äpple från hans lunchlåda. Flickan grät fortfarande när jag gick men när jag kom tillbaka hade även hon lugnat ner sig, men hela tiden jag var där stannade hon gärna nära oss, jag gissar att det var för att jag pratade svenska med henne och hon kände sig bekväm med det. När så hennes pappa kom och hämtade henne blev hon jätte glad! Så underbart att se! Min tanke gällande sonens fortsatta inskolning är att jag på tisdag ska stanna över bönen och hjälpa till att introducera honom i nästa aktivitet innan jag säger hej då och går. Det måste gå fort eftersom maken inte fått schema som han begärt och måste jobba nästa fredag så jag har ju inte direkt möjlighet att vara på skolan med dottern. Jag ska säga till fröknarna att om han gråter mer än 20 minuter får de ringa mig så kommer jag dit igen, jag vill ju inte att han ska förknippa skolan med något hemskt när han knappt börjat. Visst måste han lära sig, men det får ju ta lite tid, tilltron till fröknarna måste ju få växa fram. Om det funkar utan längre gråt på tisdag ska det väl gå bra när vi lämnar på fredagen oxå, annars får jag väl göra samma sak igen, stanna till efter bönen och sedan gå men ha dottern med mig.