Tänk vilken skillnad det är på kompisar och kompisar. En del anstränger sig verkligen extra när vi är i Sverige för att vi ska kunna träffas så mkt som möjligt, låter andra delar av deras sociala liv stå åt sidan under en vecka eller två eftersom de vet att vi faktiskt inte finns på besöksavstånd så många veckor om året. Andra får man nästan jaga för att träffa och det känna ibland inte alls som att det är angeläget för dem att träffas. Jag vet inte om det är jag som är egoistisk som tycker att man kunde försöka lite extra när vi kommer? Ska man låta vänskapen med kompisar som nr rinna ut i sanden och strunta i att vara den som pushar mest för att ses? Jag vet att jag skrivit om det här förut, kompisar i kategori nr 2 är även de som man knappt hör av mellan sverige besöken också så när vi väl ses känns det ofta lite stelt också. Igen, jag vet att man alltid är två om att vara dålig på att höra av sig men när någon aldrig är på msn och aldrig är den som skicka sms först utan bara svarar tröttnar man tillslut på att vara "på". Det känns sorgligt och jag känner mig besviken att så god vänskap ska rinna ut i sanden :(