Förlossningsberättelse

I lördags kväll var vi till svägerskans föräldrars hus och grillade, smakade mums filibabba och vi hade jätte trevligt. Sonen tycker alltid det är lika kul med sin farbror och "faster". Åkte hem vid 10 tiden när sonen började bli odrägligt trött och la oss snabbt allihopa. Jag hade kännt nåt i magen redan på vägen hem men det var bara en gång så jag tänkte inte mer på det. Vid halv 3 vaknade jag sedan och kände att det gjorde ont, var upp och kissade och tänkte inte mer på det. 20 minuter senare kom smärtan igen, tankarna började mala....vad då, kan det vara dax? Kunde inte somna när jag tänkt tanken. 10 minuter senare kom ytterligare en värk, nu blev jag nästan nervös. Eftersom jag förstog att jag inte skulle kunna sova gick jag och slog på datorn, tänkte att jag skulle hitta en bra sida att klocka värkar så jag slapp hålla reda på hur långt det var emellan osv. Valde att inte väcka maken för jag trodde hela tiden att det var kroppen som lurade mig och att det snart skulle stanna av igen. Maken skulle egentligen upp och jobba 7.30 så jag ville inte "stressa" honom i onödan. Kl 5 kom han upp, nyvaken och frågade mig vad i hela fridens dar jag gjorde vid datorn kl 5 på morgonen. Jag har värkar svarade jag och såg hur han "nyktrade till" direkt. Frågade om vi skulle åka in. Sa dock till honom att jag inte va säker på att det var på riktigt och att han skulle försöka sova lite mer, jag ville inte heller komma till sjukhuset för tidigt utan vara skapligt öppen när vi kommit in. En kvart senare kom han igen "jag kunde inte sova, blev så nervös att det känns som jag har magsaft upp i halsen". Kl 6 gav vi upp, tänkte att jag skulle behöva vila lite, maken ringde jobbet och sa att han inte kommer. Kl 7.30 ung vaknade jag och nu gjorde det verkligen ont. Maken ringde sina föräldrar för att de skulle komma och ta hand om sonen och han började packa bb väskan (som jag naturligtvis inte packat klart!) Själv låg jag och stönade i sängen. Sonen såg oroligt på mig och höll mig i handen. Vid 8.30 kom svärföräldrarna och hjälpte maken packa det sista samt förbereda vad sonen skulle ha med sig till dem. Efter nästa värk tog jag mig nerför trappen och in i bilen och vi for iväg. Naturligtvis hamnade vi på ett felstråk vid sjukhuset och fick vända om, nån säkerhetsvakt förklarade vart vi skulle åka medans jag försökte andas mig genom en värk utan att hon skulle märka nåt. Hon såg medlidande på mig...

Tillslut kom vi rätt, maken var och pratade med nästa säkerhetsvakt eftersom man endast får parkera utanför förlossningen med tillstånd, men bara så att mannen kan hjälpa en till förlossningen, sedan måste bilen flyttas. Vakten rullade fram en rullstol och vi drog iväg genom sjukhus korridorerna. Väl framme hade de inget rum klart precis då (2 andra hade kommit precis innan mig) utan skulle torka av golvet i rum 4 så skulle vi få komma in. Jag hade vääldigt ont nu och de kunde se det på mig, skyndade sig allt de kunde. Väl inne i rummet, kl 9.30 fick jag ett nattlinne, var på toaletten och sedan skulle BM undersöka mig. Satte ctg och värkarna bara kom oftare och oftare. Varje gång hon tog i mig framkallade hon värkar. Hon lyckades dock undersöka mig och konstaterade att jag var öppen 7 cm! Vattnet hade inte gått så hon tog hål på hinnorna och började prata smärtlindring samt sa åt mig att jag inte skulle krysta än utan försöka hålla emot och andas mig igenom värkarna. Jag hade hoppats på epidural den här gången med men hon menade att det var för sent. Tyckte att jag andades bra och att lustgas borde räcka. Maken försökte förklara att den gjorde mig illamående förra gången men jag sa, rå hit med skiten, det gör ont! Hann ta gasen i två värkar och sen kändes det som jag skulle bajsa på mig, guuud vad det tryckte på! Brölade som en älg och BM sa åt mig att lägga mig på rygg igen, "det låter som bebisen kommer". Maken var med "ner" och tittade, bm ropade åt mig att ta det lugnt, kasta masken, andas och krysta! Maken säger att han redan såg huvudet vid det här laget...Ta tag runt dina lår så du får kraft sa hon, styrkan ska komma här nere, inte ur din mun. Jag fokuserade allt jag kunde och krystade. Huvudet är ute sa hon. Maken hejjade på och pendlade mellan att säga uppmuntrande ord i mitt öra och att titta hur bebisen kom ut. När huvudet var ute sa bm så åt mig att lyssna på henne och puff andas när hon sa till så skulle vi slippa sy några stygn. Nu skulle "bara" axlarna ut och på en krystvärk med några puff pauser emellan kom så vår dotter till världen. Stygnen slapp jag, precis som bm "utlovat" och det hela var över på 20 minuter.

Varken maken eller jag trodde våra ögon, hur "lätt" det hade gått den här gången! Flickan blev avtorkad, han klippte navelsträngen och jag fick krama om henne. Nu ska moderkakan ut oxå sa bm, krysta om jag säger så, men inte för mycket. Jag fick ge en liten puff och så kom den ut. Maken fick vara med och väga henne, 3.1kg, mäta visade det sig att det inte gör så det gjorde vi hemma sedan, 50 cm. Vi kom på att vi inte flyttat bilen så maken fick rusa iväg och göra det. Går det bra frågade vakten, "hon är redan ute" svarade maken och vakten trodde inte sina ögon hehe.

Sedan blev vi flyttade till bb avdelningen och där tar en helt annan historia vid....


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Pupa

hemma mamma med två barn, svenska men bor i Dubai, celiaki och leversjukdom (AIH).

RSS 2.0