Idag var vi och skulle bada/leka lite på stranden och sonen tyckte det var jätte häftigt med all sand. När vi väl kom närmare vattnet blev han så exalterad och glad att han bara sprang rakt ut. Det är väldigt grundt där vi var men ett par steg ut kommer som ett trappsteg och där ramlade han förståss och hade inte längre fötterna på marken. Jag hade tagit ett par steg åt sidan för att ta av mig skorna där mamma ställde av sina saker för att sedan gå med sonen till vattnet, jag trodde att han skulle gå fram till vattenkanten och stanna där när han kännde kylan av vattnet. Eller jag vet inte vad jag tänkte, allt gick så fort...Han flöt som i filmerna man ser, nästan som han hängde i en tråd som satt mellan skulderbladen innan jag fick upp honom. Jag var ju inte så långt borta att det egentligen var någon fara men man inser hur lätt det är att man tittar bort en stund för mycket och något allvarligt händer. Jag känner mig fruktansvärt kass inombords för att jag inte höll honom hårt i handen när vi närmade oss vattnet, det allra bästa hade ju naturligtvis varit om han inte behövt ramla i vattnet, jag skulle väldigt gärna vrida tillbaka klockan men det går ju tyvärr inte. Får väl istället se det som en läxa, både för mig att jag inte får "släppa taget" och för sonen, att man måste vara försiktig och respektera vattnet. Önskar jag hade maken hemma så jag kunde få mig en tröste kram, vågar/vill inte erkänna för mamma hur orolig och rädd jag blev :(