Sonen påminde mig om ytterligaren språktokighet som utspelade sig på tåget ner till Arlanda efter påsklovet. Barnen var (såklart) uttråkade redan när vi passerat Hedemora och vi spelade lite kort. Trettio ett är det som funkar bäst när alla ska spela och dottern hade knackat. Turen gick runt en sista gång och när jag, som satt sist, bytte ut ett kort och slängde ett ess som inte passade in suckade dottern stort och sa "ååååhhhh, jag behövde ju det där aset". Jag höll på att dö av skratt och fick förklara hur tokigt det blev och vad ett as är och sen fick vi skratta gott tillsammans alla tre!