Hade missat att de skulle köra världskupp i skidor idag så jag läste om Kallas resultat på Aftonblader. Nu har jag fått på Eurosport och ska titta på herrarna istället. Inga svenska hopp gissar jag, men tillbaka till Charlotte Kalla. Vilken tjej! Så ung och presterar sådana resultat. Hoppas hon kan behålla sin skidglädje och fortsätta att imponera under många år framåt.

I övrigt har jag redan hunnit kräkas idag :( Haft diarre 4 eller 5 gånger och mår väl "som jag förtjänar". Känner mig väldigt trött i kroppen och otroligt ostabil i magen. Oroar mig lite över London resan, det är ju bara en vecka kvar, ska vi komma iväg?

Fick även besked igår att makens bästa barndomsvän oxå ska ha barn :) Vi pratade med dem idag och de vet inte hur långt gången hon är, hon har tydligen väldigt oregelbunden mens, men vi verkar ligga ungefär likadant :) Hon mår dock bra mycket bättre än mig, skulle iväg och jobba.

Nu ska jag sätta mig till rätta och heja fram några svenska skidåkare/sova.

Igår kände jag mig lite kaxig, hade ju gått bra att äta hela dagen så när jag kände hur törstig jag var drack jag ytterligare ett halvt glas vatten efter det första. Där gick det åt pipsvängen tror jag för bara lite senare kräktes jag igen :( Kex dieten verkar dock vara ett mkt bra alternativ, bara att ta två när man känner sig lite extra illamående. Tyvärr håller diarren i sig men jag hoppas på bättring snart, ska ev be maken köpa hem nån yoghurt med snäll bakterie kultur och prova innan jag blir så dålig att jag inte äter alls...men jag hoppas ju naturligtvis att det inte ska bli så alls.

Satt på facebook och kollade in lite bilder hos några "kompisar" och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta egentligen. Det verkar som det är precis samma gäng som umgås som det var för 10 år sen med några flickvänner som bytts ut. Några personer har fallit bort pga flytt (som jag tex) men i stort sett är det samma personer som hänger ihop. Är detta ett småstads syndrom? Ska man vara glad att man "tagit sig ur" eller ska man önska att man var kvar?

Idag ska lägenheten visas igen, för miljonte gången känns det. Eftersom jag mått kasst och  maken tagit så mkt ansvar han kunnat för sonen ser vårt hem riktigt för jälvligt ut (ursäkta språket) men jag vågar inte ta i och hjälpa till så mkt. Vill helst inte kräkas igen och magen känns allt annat än stabil. Vi får väl se hur det går...

Inne i 7e veckan nu. Tiden går rätt fort ändå. Men herregud vad jag mår dåligt. Kräktes två gånger igår, och klarade resten av dagen bara för att jag tog det lugnt. Idag är det tungt igen :( Hoppas det går över fort, svårt att ta hand om sonen när man vid varje ansträngning känner att man ska kräkas. Känner mig oxå rätt oroig att det ska bli som förra gången, att det ska sluta med att jag blir inlagd på sjukhus :S Efter att ha räknat på dagar, kollat gamla dagboksinlägg och försökt minnas verkar det som jag är ungefär där jag var när jag blev så sjuk i förra graviditeten (men jag har nog gått liiiite längre nu), jag hoppas verkligen inte att det ska bli så där igen. Försöker pina i mig lite mat under hela dagen, ett litet kex här och lite nyponsoppa där men det är svårt när man inte känner någon hunger. Inte är det så enkelt att tänka att man gör det för bebisen som gror där inne heller, ingen form av positiva tankar kan väga över den motbjudande känslan när man tittar på mat.

*kexpaus*

Ännu en dag har passerat och kära någon vilken dag! Sonens humör är verkligen upp och ner...och så även mitt, jag känner hur det går på 2 sekunder från lugn till ledesen eller arg. Blir inte klok!

Dagen har bestått av promenad på förmiddagen, lunch, eftermiddagsvila, middag, promenad och lite lek innan säng dags dvs precis som alla andra dagar. Jag får erkänna att det är otroligt skönt med rutiner, tänk att veta när gossen ska sova och äta så man slipper bli tagen på sängen med en skrikande hungrig bebis. Glömde förresten berätta om hur vi stannade till i en park och lät sonen gunga, vippbräda och åka rutchbana. Rutchbanan gick verkligen hem kan jag säga, han var så till sig att han tjöt och sparkade med benen så där som han gör när han tycker nåt är kul. Han åkte faktiskt helt själv, maken hjälpte honom upp men sen åkte han ner och jag behövde inte ens ta emot honom. Vi höll på att inte komma därifrån alls :D

Magsmärtan har jag inte kännt av alls idag trots dubbla promenader *peppar peppar*, anpassar farten så jag slipper få ont. Annars känner jag inte alls av att jag är gravid, i nästa vecka ska jag ringa gynekologen och få besked när de vill träffa en första gången osv.