Herregud, jag är verkligen efter med bloggen....Torsdagen den 15e kom världens stoltaste dottern hem från skolan. Hon hade blivit "Star of the week" igen och kom hem med klassmaskoten Star. Hon höll  på att pysa över för att hon var den första som fick hem Star för andra gången. Det var ju inte en så upplevelsefull helg i och med att maken jobbade och jag inte kunde köra men här är bilderna vi valde ut till dagboken.

 

En dag när jag pratade med någon om min hand och det faktum att jag inte kan göra "någonting alls" som jag uttryckte mig. Jag nämnde att man inte fattar hur många saker man faktiskt behöver båda händerna till. Att jag tex inte kan duscha, klä på mig och laga mat.....men där avbröt barnen och sa att jag ju faktiskt kan kramas! Härliga goa ungar, för de är det alltså huvudsaken att jag kan kramas.

Båda barnens sportdagar regnade bort förra veckan och blev uppskjutna! Ja, helt ärligt, det regnade hela dagen när tvåorna skulle ha och natten till sonens hade vi världens åskoväder av malteiska mått. Det dånade och smällde så inte ens jag kunde sova mig igenom det och regnet fullkomligt vräkte ner. Tvåorna hade sin i torsdags medans treorna hade sin idag. Sonen har bävat den här dagen, av någon anledning har han nu blivit medveten om att hans löpteknik är jättedålig och han blir ifrån sprungen direkt. Han har, halvt på skämt, försökt komma på anledningar till att han skulle slippa vara med på sportdagen och det gör ont i mamma hjärtat. Vi har självklart sett att han inte springer bra, han springer på hälarna om man säger så, men det är inget som vi velat göra någon grej av så han skulle bli uppmärksammad på det. Nu däremot måste vi ju försöka hjälpa honom (han själv vill jobba på det här), det är ju inte meningen att man som 8 åring ska avsky gympan bara för att man inte har bra löpteknik. Jag är själv ingen sprinter, har aldrig kunnat springa fort men däremot kötta på kilometer efter kilometer men jag har googlat lite, tittat lite på youtube och läst en massa och hittat några olika tips och nu ska vi försöka komma ihåg att öva en liten stund flera gånger i veckan. Förhoppningsvis kan vi sedan ge oss ut på kortare löprunda tillsammans när vi är i Sverige i sommar :)

Efter det förra, låga, inlägget kommer här ett med lite mer glädje. Kompisen som jobbat med rehad tittade över mitt träningsschema och tyckte det såg väldigt bra ut och hon trodde inte själv att jag skulle få ut något mer av att gå till sjukgymnast så jag har nu släppt den oron. Samtidigt tycker jag att det faktiskt går framåt med handleden. Jag tar tex numer av mig skenan när jag sitter vid datorn och skriver med två händer. Det stramade rätt bra till att börja med och jag använde vänsterhanden till backspace knappen trots att det är högerhanden som brukar sköta det i vanliga fall men nu är det inga såna besvär. Jag vet däremot inte om jag egentligen kan böja handen mer än tidigare men jag har klarat av att torka golvet i ett rum och jag har strykit några lakan (med skenan på såklart) och det känns som jag vågar och kan använda handen mer och mer (fast lyfta undviker jag såklart eftersom jag fått de direktiven).

Idag är tyvärr inte en av dem, jag känner mig lite nere och bekymrad över handleden. Lite väl många människor har nu tyckt att det är konstigt att jag inte fått remiss till sjukgymnast som del i min rehabilitering (varav den ena jobbat med rehab innan hon flyttade hit). Helt plötsligt blir jag osäker om jag ska lita på läkaren eller inte. Det är så himla svårt att veta vem man ska lita på när det gäller sjukvården här, en person säger en sak och nästa något annat. Jag fick ju tex antiinflammatorisk medicin som jag inte alls skulle ta enligt min leverläkare och nu tänker jag att om jag går till sjukgymnast kanske den inte har helt koll på vad jag kan/får göra med en så här pass färsk operation/fraktur, i vanliga fall har man väl gips i ca 4 veckor. Jag vill självklart inte stressa fram något men samtidigt vill jag ju inte få problem i framtiden för att jag lät det gå för långt.....

Sitter å vårt lokala spa och myser med pedikyr. Det var länge sedan nu och verkligen behövligt. Kommer bli så snyggt med mitt nya Zoya lack. Tack vare en kompis som är nagelteknolog fick jag upp ögonen för de cancerframkallande ämnen som finns i nagellacken och snubblade sedan över ett lack fritt från åtminstone de 5 värsta å mitt vanliga spa. Tyvärr slutade de ta in nya färger och så höjde de priserna så jag bestämde att byta spa men köpa några egna lack. Självklart billigast i usa så jag beställde med leverans till makens hotell i Houston på hans senaste flygning. Finns kanonsnygga färger, lätta att applicera och torkar fort. Kolla upp Zoya om ni gillar nagellack!

Varning! Här kommer röntgenbilderna på min handled. Jag tyckte den första var läskig, sen fick jag se den andra!

 

 

 

 

 

Idag har verkligen inte varit någon bra dag. Fy vad jag har kännt mig eländig och hjälplös, tårarna ville inte sluta rulla. Läkarbesöket gick bra, såret hade läkt fint och gipset kom av och jag fick en stödskena. Sen gick det bara utför. Gudars så stelt och besvärligt allt är.....ska försöka jobba på rörligheten men det känns helt hopplöst för jag kan knappt röra handen alls :( Jag vet inte varför det här kom över mig idag, troligtvis för att maken kommit hem och helt plötsligt behöver jag inte ha hela hushållet på mina axlar och nu "kan" jag gräva ner mig lite, barnen tas om hand ändå. Jag återkommer med mina röntgenbilder från idag (ser helt groteska ut så utfärdar lite varning på dem) och lite annat smått och gott men nu är det sängen som gäller, hoppas jag vaknar upp till en bättre dag imorgon!

....den här helgen. Faktiskt upp tidigare än skoldagarna tyvärr. Igår var det date night, eller snarare date day för mig och sonen. Dottern var på födelsedagskalas på Build a Bear och vi gick på bokaffär, sportaffär och åt lunch ute. Kanonmysigt men jag tror ändå vi saknade puman lite bägge två :) Idag är dagen D, håll tummarna för att allt går bra på sjukhusåterbesöket!

...so good. Vi är nu halvvägs in i makens 4 dagars tripp och det har gått helt ok. Dottern fick klä på sig koftan på väg in i skolbussen imorse men vi var i tid ;) Det körde dock ihop sig lite igår, bara att vara tacksam över goda vänner och grannar! Simningen har den här terminen bytt dag till onsdagare och det fick vi tyvärr inte besked om förrän barnen redan sökt varsin onsdagsklubb som "efter skolaktivitet". Barnen ville (såklart) göra både ock och jag stog i valet och kvalet, skulle jag som vuxen sätta ner foten eller låta de få vara med och bestämma? Det blir ju jätte lång dag för barnen men samtidigt är det vinter termin och minst varmt och då brukar de orka lite mer så vi diskuterade tillsammans att de får prova hur de orkar. Min erfarenhet är ändå att om det är saker som de vill så orkar de. Igår var så första dagen i de nya klubbarna, sonen hade valt LEGO och dottern "fine motor skills" (troligen mest för att det är hennes lärare från förra året som håller i den). När de har aktiviteter efter skolan måste de hämtas, bussen går bara efter ordinarie skolslut så jag hade ordnat skjuts med en kompis. Planen var sedan att en annan kompis ge oss skjuts till och från simningen (hennes två barn simmar samtidigt som mina). Nu gick det helt i stöpet då hennes äldsta vaknade sjuk på morgonen (visade sig sedan vara halsfluss) men som jag sa, tack vare goda vänner och grannar löste det sig. Kompisen som körde oss från skolan släppte av oss på "högstadieskolan" för simningen och våran granne tog vår bil och hämtade oss där! Nu fortsätter nedräkningen tills jag blir av med gipset....två dagar till bara!

Härom natten kom dotter in och var yr i mössan. Hävdade att ho inte kunde sova för "my mind keeps on talking to me". Undrar om hon menade tankar eller om hon hör röster? :D

Som vanligt bad svärföräldrarna oss att köpa presenter till barnen å deras vägnar. Det är ganska bra för nu får barnen bra grejer istället för det "räppel" (är det dalmål?) de brukade få. Barnen önskade sig Lego och eftersom man får mycket mer lego för pengarna i Sverige än här beställde jag på nätet med leverans till mamma. Detta i kombination med att vi ville köpa makens presenter i Sverige gjorde att vi valde att fira en andra julafton i Dubai efter Sverige besöket istället för före. I Sverige hade jag fått två berlocker till mitt pandora armband av "barnen" så jag trodde det var färdigt med presenter till mig (förutom en topp och en pandora berlock som var från svärisarna som jag valt ut själv) men där bedrog jag mig visst. Jag fick en ytterligare en handväska av maken! Vi hade pratat om att jag ville ha en brun och en svart handväska av bättre kvalitet och jag valde en gång bort en kanonsnygg lila och brun väska på Cole Haan för att den inte var enfärgad och därmed inte skulle matcha med allt och jag kallade det överkurs att ha så många så pass dyra väskor, jag är ju inte ens en "handväskmänniska". Jag fick en svart Rivali i julklapp förra året och en brun Micheal Kors i födelsedagspresent och efter det ångrade mig om Cole Haan väskan men det var ny kollektion och väskan fanns inte mer. Jag har suktat lite över en blå och vitrandig MK väska (klickbar länk) men känt att modellen är för stor för mig. Nu hade han varit på Macy´s på sin senaste New York flygning och valt både länge och väl och köpt mig en överkurs väska, i lila! Helt oväntat och jag blev kär direkt, kanske har jag blivit en handväskmänniska ändå? :D

 

Färgen syns inte så bra på fotot så här kommer även en länk till officiella hemsidan, fast min är i storlek medium. Gissa om jag längtar tills gipset är borta och jag kan använda den!!!

...med bloggande blir det. Av två olika anledningar. Den ena är att det är kanonbesvärligt att skriva med bara en hand och den andra är för att det inte händer något alls i och med att jag inte kan ta mig ut/göra något! Men jag lever och ska försöka bättra mig. Svullnaden i handen har gett med sig så jag kan sitta lite mer som jag vill utan att ha handen i högläge och bara det gör datoranvändandet lite mindre krångligt.

Efter en ganska besvärlig förnatt där jag sov dåligt, säkert av oro för att maken skulle bli utringd somnade jag gott på minuten när stadby tiden var ute  och vaknade inte igen förrän väckarklockan ringde. Nu är han hemma i en vecka så jag kanske känner mig lite säkrare med handen innan han måste åka.

Här är min handled

 

Idag är ingen bradag för mig. Känner mig så hjälplös och blir så ledsen över att jag inte kan klä på eller av mig själv, inte kan äta själv osv osv. Listan kan göras hur lång som helst. Samtidigt oroar jag mig för makens standby till kvällen/natten. Om han blir utringd blir jag ju själv med barnen i upp till 6 dagar (som är den längsta flygningen de gör på 380). Håll alla tummar och tår att han får stanna hemma!

Ibland blir det inte som man tänkt sig.....på nyårsdagen skulle vi åka skridskor och allt gick ju bra fram tills vi bestämt att vi skulle åka fem minter till och sen ge oss. Vi hade provat lite överstegsåkning och jag skulle visa maken vad han gjorde fel när jag på något vis ramlade hanlöst bakåt. Maken säger att jag ramlade på rumpan/ryggen men på något vis tog armen stryk. Jag visste direkt att det var kört, det svartnade och gjorde så ont att jag trodde jag skulle kräkas. Lyckades med makens hjälp ta mig av isen och få av skridskorna och sen var det bara att åka till sjukhuset. Det visade sig att det ena benet i handleden gått av på flera ställen och en liten rundning längst upp brutits av helt och detta innebar att jag behövde opereras. 10 timmar fulla av smärta då jag var för feg för morfin senare blev jag äntligen inrullad på operation. Jag tycker att det som hände efter det sköttes på bästa sätt men det är en helt annan historia. Tillslut blev jag utskriven och vi hann precis i tid till Mamma Mia musikalen vi hade biljetter till och idag har jag bara varit hemma men känner mig rätt hjälplös, 2 veckor med handen i halvt gips och sen väntar sjukgymnastik.....Suck!