Puman har fortfarande feber. Läkaren hade i fredags sagt åt maken att om hon inte var bättre skulle vi återkomma på måndagen. Igår åkte så maken till läkaren igen som fortfarande inte kunde hitta något fel på henne. Han gav oss två alternativ: A. Antibiotika eller B. besök på sjukhuset. Jag som är anti antibiotika bestämde att vi skulle gå till sjukhuset och se om de inte kunde kolla upp lite bättre. Maken for därför vidare till sjukhuset. Där fick han träffa en läkare som ville ta röntgen på lungorna men hon hittade inte heller något fel. Det hela slutade med att maken fick åka hem med recept på antibiotika ändå. Dottern har nu fått 3 doser och vi har inte sett någon förbättring än, men det är väl för tidigt oavsett. Läkaren på sjukhuset sa att vi skulle återkomma om 2 dagar om inte hon blivit bättre och pessimister som vi verkar vara tror vi nog att vi kommer få åka in igen. 2 dagar har gått i morgon kväll, men då är det ju nyårs afton så om inte hon är jätte sjuk eller av någon anledning helt plötsligt vägrar äta så väntar vi till 1a januari med att åka in. Det ger oss en chans att låta lite längre gå mellan alvedonen så vi kan se om hon har mycket feber igen eftersom vi brukar kolla detta på förmiddagen. Det är lugnast så för det tar lång tid för febern att gå ner och ingen av oss orkar sitta uppe på natten och vänta mer än en timme med en skrikande puma men under dagtid orkar man ju med mera så klart. Vi får väl se hur det hela artar sig...

I förrgår blev det ingen eftermiddagsvila, vi åt hos svärföräldrarna och det blir alltid sent och utdraget. Resultatet blev en otroligt grinig och kinkig gosse. Han kunde inte ens äta kvällsmat för han var så trött. Jag lyckades dock lura i honom lite välling i flaskan samtidigt som vi läste. När flaskan var tom borstade vi tänderna och läste en bok till och när den var slut sa den lilla godingen bara en sak:  "Sova", så la han sig på sidan och stängde ögonen. Jag trodde han busade med mig och försökte få sova i vår säng i stället för sin egen så jag sa att han kunde väl lägga sig i sin säng i stället. Då tittade han upp på mig med glansiga ögon och stängde dem igen och 2 sekunder senare sov han som en stock. Jag hade inte ens hunnit släcka lampan! Summa summarum, även om det var skönt att han somnade så enkelt och smidigt är han absolut inte redo att skippa eftermiddagsvilan.

Igår var vi till svärföräldrarna på kvällen för att dela ut julklappar och när dottern vaknat efter sin vila hade hon feber (40,2) och det berättade vi för svärmor när vi kom dit. Hon visade inga andra symptom som hosta, snorig eller ens gnällig. Lagom när vi vaknade imorse fick maken ett sms av svärmor där hon skrev att om dottern fortfarande har feber måste vi ta henne till läkare. *suck* varför kan hon inte låta oss vara föräldrar och avgöra såna där saker? Jag vill inte säga att jag gjorde det för hennes skull men efter diskussion med maken blev det bestämt att han skulle ta henne med till läkaren bara för att kolla upp så att han inte kunde hitta något fel på henne. Allra helst hade jag velat att vi pratat med läkaren först men han svarade inte i sin mobil och maken och sonen skulle ut och köpa batterier så vi var tvugna att ta ett beslut. Jag kände eg hela tiden att det var onödigt för jag trodde inte han skulle hitta något märkbart på henne men på något sätt blir man ju påverkad när någon ifrågasätter ens omdöme. Hursomhelst hittade läkaren inget annat fel på dottern än att hon kanske var lite röd i halsen och han rekomenderade paracetamol var 5e timme. Detta hade jag ju kunnat "ordinera" själv och på ett sätt känns det bra att jag vet att min magkänsla och mitt resonemang var rätt men på ett annat sätt blir jag irriterad över att jag låter mig påverkas. Varför kan inte vi mammor få vara ifred tills vi ber om råd?

Idag på eftermiddagen hade vi besök av våra vänner som nu bor i London. Det var lika trevligt som vanligt och sonen lekte med dem båda två. Undrar när det är deras tur att skaffa barn ;) Vännerna har hursomhelst varit här på en snabbvisit över jul men killen fick inte semester över nyår så de måste åka tillbaka redan imorgon (de kom den 17e). Tvyärr blev tjejen sjuk och därför kunde vi inte träffas i måndags som vi planerat. Trist att bli sjuk när man är på semester! Jag hoppas vi kan komma iväg till London och hälsa på dem snart igen. I vår vore trevligt men vi får väl se om pengarna räcker till....

Nu har vi försökt natta sonen i en timme och han sover inte, vad är det för fel? Inkluderat tiden med sago läsning har nattningen pågått i 1 timme och 20 minuter. Är det dax att sluta med eftermiddagsvilan eller? Kvällen är ju våran chans till "egentid" och att natta i flera timmar känns inte aktuellt!

När vi skulle vila i eftermiddags tänkte vi att vi för en gångs skull skulle prova att sova i sovrummet allihopa. Annars brukar sonen och jag ligga i sängen medan maken och dottern vilar på soffan. Detta för att hon brukar vakna till och gnälla efter en liten stund. Dagen till ära bestämde vi dock att vi skulle vila tillsammans. Sonen brukar ha svårt att komma till ro när vi ligger allihopa i samma säng så jag la mig i mitten, nära nära maken. Sonen kom dock på att han ville ligga brevid oss båda och klättrade helt sonika över mig och försökte trycka sig ner. "Sorry, sorry, sorry" ropade han samtidigt som han försökte knuffa mig åt sidan. Jag och maken började fnissa och sa åt honom att han fick sova brevid mig. Då började han gräva ännu mer och hojtade "move! move! move! istället. Här brast jag och maken ut i jätte skratt och kramade om den lilla gossen innan jag la honom till rätta brevid mig och förklarade att han ju måste ligga brevid mig så att han kan slappna av och vila. Han vill alltid vara med och kramas oxå. Om jag och maken kramas kommer han direkt och sträcker upp händerna "hug hug" säger han och vill vara med i en familjekram. Han är för underbar vår lilla gosse :)

Här nere firar man normalt på juldagen men i sann svenska anda har vi firat svensk jul idag. Jag orkade inte laga julbord men vi åt varm julskinka med potatisgratäng och så apelsinris till efterrätt (chokladpudding för maken som inte gillar frukt). Maken tog med sig barnen ut för lite lek och sista minuten mathandling och jag fick laga mat i lugn och ro, gud vilken känsla! Efter lunch och vila åkte vi ut och lekte lite och gick en promenad och sedan hem för lite tomtegröt och sedan kom faktiskt tomten oxå :) Maken missade tomten, han var uppe i tvättstugan och hängde tvätt ;) Sonen blev jätte glad över sina paket och har lekt med sitt duplo resten av kvällen. Maken nattade och jag tog mig en bacardi med cola för att bli lite varm innifrån. Gött värre. Kvällen avslutades med ett par avsnitt av Scrubs. Hysteriskt bra som vanligt. Nu matar maken dottern för natten och sedan blir det sängen.

Jag vet inte vad jag ska göra åt min svärmor. Hon driver mig till vansinne och jag klarar knappt av att vara i hennes närhet. Jag verkligen avskyr människan och snart kommer det bli problem. Någon gång kommer ju sonen att märka av och förstå vad jag känner för henne och jag vill ju trots allt inte att det ska påverka hans relation till sin farmor. Ok, en del av mig är så elak att jag önskar att han inte skulle tycka om henne men när jag sen resonerar vidare så menar jag det inte egentligen. Jag kan inte säga precis vad det är som stör mig så mycket heller, det är många småsaker och när jag försöker tänka klart inser jag ju att om min mamma gjorde eller sa samma sak som hon gör så skulle jag många gånger inte reagera. Något av det som stör mig är följande kommentarer:

"Nanna, hux" betyder ungefär farmor, eller hur? med undertonen att farmor är bäst.

"Ajma kem helwu dak it tifel tighek" Ajma betyder att något gör ont, dvs ajma, vad söt/rar han är min pojke. Först och främst hennes pojke? Aldeles som att hon har något som helst med att göra att han är en rar pojke? Tack och lov har hon ju inget med hans uppfostran att göra! Och vad då farmor är bäst? Hon är ju bara en liten del i hans liv!

En annan gång när vi var ute och gick tillsammans klagade hon på hur jag gick över vägen :O Jag menar, hallå? När man fyllt 29 kanske man kan ta ansvar för sånt själv? Det som hände var att en bil stannade på den sidan som vi stog på och jag gick då ut i vägen för att visa att vi ville över så att bilarna från andra hållet oxå skulle stanna. Det här blev on alltså små hysterisk över, för att jag måste ju stå kvar tills bilar stannat från båda hållen! Har hon nånsin provat att försöka gå över vägen här eller? Ingen stannar ju om inte man tvingar dem till det, dvs går ut i vägen. Jag skulle ju aldrig riskera sonen i vagnen framför mig och den här gången var det ju fritt fram på den halvan av vägen som vi skulle över först.

"Ni vet väl att ni är välkomna hit när ni vill" detta säger hon med en underton av att vi inte kommer tillräckligt ofta.

Vidare kommer det här tjatet om att vi ska komma dit på söndagslunch varje vecka. Bara för att inte jag har familj här betyder väl inte det att vi nödvändigtvis vill/kan spendera varje ledig söndag där? Vi kanske vill umgås lite i vår egna lilla familj oxå?

När vi skulle till London i våras slängde hon ur sig kommentaren att "ni måste hålla sonen i handen HELA tiden för där i storstäderna stjäl de barn". Jaha, vad tror hon om oss egentligen? Att vi är helt puckade eller? Det var ju inte direkt vår första utlandsresa och nog borde hon väl förstå att vi har vett nog att hålla koll på sonen?

Det känns så kränkande att hon tror att vi inte kan ta hand om barnen. Maken hävdar att hon inte menar det så utan att det är kommentarer hon säger till alla men jag kan inte ta det så. Hon borde kunna tänka efter och förstå att man inte vill ha hennes order hela tiden, att man är en tänkande person som kan ta hand om både sig och sina barn.

Efter att jag börjat skriva det här inlägget pratade jag och maken om detta när vi var ute och gick igår och jag kom till en insikt. Anledningen till att jag känner så här ligger nog ett par år tillbaka i tiden när vi hade en diskussion om vårat kommande bröllop och de gnällde över att vi inte skulle gifta oss katolskt eller få en katolsk välsignelse. De försökte få det till att de försökte hjälpa oss att hitta en "mellan väg" medans de i själva verket bara ville ha det som de tycker är rätt. Jag och mina svenska traditioner var inte med, ens på ett hörn. Jag försökte hålla mig ur diskussionen så att det inte skulle verka som att det var jag som vägrade katolskt men till slut fick jag helt enkelt lov att fråga om de inte kunde höra själva vad de sa? Att de körde över mig och mitt levnadssätt. Båda två fortsatte frenetiskt att neka till att de bara körde sitt race och ignorerade mig. Vidare fortsatte diskussionen som följer:

Maken sa: Men varför ska våran kyrka ställa krav på henne? Hennes kyrka ställer ju inga krav på mig?
Svärmor: Vad då för krav?
Maken: Ja att eventuella barn ska uppfostras katolskt...
Svärmor och svärfar i kör: Ja men vill du inte det då?
Här hoppade jag in och sa någon som liknar: Sluta och pressa honom!
Svärfar: Vi ska inte behöva pressa honom, det är något som han ska ha tro på själv
Maken snabbt: Men det har jag inte.....

Där blev det tyst på dem och telefonen ringde och jag tror de gav upp för de har inte tagit upp det efter det här. Hursomhelst så kände jag mig otroligt sårad av hur de körde över mig utan att kunna förstå att de gjorde det. Jag vet ju att religionen hjärntvättar dem men jag hade förväntat mig att de skulle kunna tänka efter och inse vad de försökte tvinga fram. Jag trodde att de hade tillräkligt med respekt för mig och att de visste att jag inte är en dålig person bara för att jag inte är katolik och att de därmed kunde inse att vi inte vore dömda att misslyckas bara för att vi gift oss i protestantisk kyrka. Det här sårade mig nog mer än något annat i mitt liv och jag får kämpa för att hålla tårarna tillbaka bara blotta tanken på det. Jag vet att jag kände att jag tappade respekten för dem båda vid det här tillfället och det är nog grunden till att jag inte kan stå ut med svärmor. Svärfar kan jag väl oftast stå ut med, men det är ju för att han håller en låg profil.

Men i slutändan kvarstår ju problemet....vad ska/kan jag göra åt det för att inte sonen och senare dottern ska bli lidande av detta?

Nu är jag verkligen utmattad. Maken har jobbat 4 lååånga dagar och det är helt upp och ner här hemma. Jag hinner inte med någonting alls och så fort maken är hemma passar vi på att göra något med barnen. Känner mig helt uppgiven över röran som inte verkar ta slut. Det känns som jag är på språng dygnet runt och jag pallar snart inte med mer. När maken nattar sonen slutar det oftast med att han somnar med och sen blir jag kvar här ensam framför datorn i ytterligare 2-3 timmar innan det är dax att ge dottern nattmålet och sedan lägga mig själv oxå. Saknar maken.....först är han borta hela dagen och sen är det bara att laga mat och äta och sedan är dagen slut och iom att han somnar med sonen slutar det ju med att vi knappt ses. Jag hoppas hela situationen blir lite bättre när sonen börjar pre nursery efter nyår....

Har inte så mkt tid att skriva och egentligen inte heller något av intresse att förtälja.

Idag regnade det så vi har varit inne, jag har packat lite medans sonen kollat på Mora Träsk. Tänk vilka minnen man får när man hör Tigerjakten.....

Igår mådde jag dåligt, fick stanna i närheten av toaletten utan att gå in på fler detaljer. Dottern hade något ryck och sov bara i 10 min åt gången och vaknade grinig och tött.

Annars går tiden rätt fort. Dagarna med griniga ungar känns långa medans glada soliga dagar försvinner förbi fort som attan. Jag tampas fortfarande med en envis hosta som vägrar ge med sig, förstår inte varför jag aldrig blir frisk.

Igår skrev jag över födelsedagar i nästa års almanacka och inser hur mkt vi har framför oss till nästa år, sonen som ska börja skolan, flytt till både det ena och andra stället, besök av mamma, den långa härliga sverige resan till sommaren och så ska jag fylla 30! Herregud vad tiden går fort, känns som det var igår jag tog studenten :)

Igår var vi inbjudna på glögg kalas hon en kompis. De hade ändrat makens flygning så han kunde åka med och det kändes jätte roligt tyckte jag. Det blev lite stressigt eftersom han landade en timme innan kalaset började men jag hade förberett så mycket jag kunnat. Det var jätte trevligt med många människor och många barn. Sonen var jätte blyg till att börja med och stannade hela tiden i närheten av mig eller maken men efter ett tag vågade han sig "ut" på egen hand. Han visade dock inget som helst intresse av att leka med de andra barnen. Undrar om han är osocial eller bara behöver vänja sig lite mer med andra barn? Jag tror mest på det sista, han brukar ju försöka umgås med andra barn när det är färre antal. Tror även att han gillar mindre barn bättre än större. Hursomhelst blir det nog bra för honom att börja pre nursery efter nyår.

Grattis Kevin! En värdig vinnare sanna mina ord (trots att jag inte sett kvällens framträdanden, får väl se om jag kan se dem imorgon bitti).

Nu har det gått ett bra tag sen sist, det har varit fullt upp och jag har inte varit det minsta inspirerad att skriva. Det som hänt sen sist är väl egentligen ingenting speciellt. Det löper på som vanligt. I....onsdags var det, träffade vi en av mina gravida kompisar och hennes dotter. Som vanligt gick vi på promenad, till presidentpalatset, strosade runt där och sedan en stund av lek på vägen hem. Trevligt som vanligt, det är kul när det händer nåt utanför det "vanliga".

Snart är julen här och efter nyår ska sonen börja "skolan", det ska bli spännande att se hur han kommer ta det här. Jag hoppas innerligt att han ska trivas så att han kan glädjas åt att träffa de andra barnen.

Puman kämpar vidare med maten. Hon har nu ätit sötpotatis några dagar och det går väl skapligt. Gröten verkar hon tycka smakar bra och imorse gick den ner relativt fort (dvs varje sked åkte inte ut 10 gånger innan hela var svald). Idag lagade jag nya puréer, det blev en morotspuré (vi ska prova igen, hon var ju sjuk när hon kräktes av den och hon fick bara en dag dvs ingen chans att vänja sig), palsternacka och så en broccoli puré. Hoppas att något av det här kommer smaka gott. När jag talar om maten, jag måste nog gå och frysa ner den nu.....

Eftersom vi sakteliga har börjat flytt packa har vi väskor och kartonger lite varstans. Sonen hittade idag en banan kartong och kom på en ypperlig användning för densamma. Locket till lådan är ju öppen mitt i så sonen klev i och vips hade han en båt! Underbart att se hur fantasin kan flöda :)

Idag blir dottern 5 månader. Tänk vad tiden går....vårt lilla knytte.

Igår var vi iväg till ett grönområde, nästan som en park där vi hade tänkt leka ett par timmar och sedan äta medhavd lunch. Vi tänkte att sonen skulle öva sig på trehjulingen men han ville bara köra sin docka i sulkyn :) Vi plockade lite kottar som jag tänkt att vi ska måla någon dag när jag hittat färg och använda som juldekoration.

Pratade med maken om nyårsfirande och han höll med, förra året var ingen hit direkt så vi lagar god middag och stannar hemma tillsammans. Om något kompisgäng bjuder in till något säger vi att vi redan har planer, ingen behöver ju veta vilka sorts planer :) Funderade på om vi skulle bjuda hit makens syster med make och bror med flickvän men brodern jobbar på natten så vi la ner det. Det blir helt enkelt bara familjen. Skönt nog tror jag!

Jag kom precis på att jag inte gillar nyår....vilket meningslöst firande egentligen. Så många "måsten", man måste gå på fest, klä upp sig extremt väl, måste ha roligt, måste hålla sig vaken till midnatt osv. Vad ska vi nu göra iår? Har ingen lust att åka nånstans, skulle allra helst bara stanna hemma och äta en god middag (ser redan menyn framför mig ;) gärna med något/några andra par och bara mysa.

Varför ska jag ta saker så personligt. Maken fick precis email från sitt fack där de skrev om sitt årliga möte som den första dagen inte blev av och senare lades med en dag.  Jag tror jag nämde detta i bloggen tidigare. Det stog att fack representanterna gör detta på sin fritid osv osv och visst har de rätt i det men sen skrev de att maken inte hade varit där eller skickat in en sk proxy (som gör att någon annan kan rösta i makens namn) men där hade de väldigt fel. Maken hade kvällen innan det andra mötet ringt sekreteraren och frågat om han behövde skicka proxy, det hade nämligen sagts att de skulle hålla mötet vare sig tillräckligt med folk kom eller inte) och eftersom sekreteraren sa att det var bäst att han skickade en proxy gjorde maken det. Han krånglade som attan för att få till dokumentet så att hans underskrift hamnade på rätt ställe och nu kommer detta email. Jag vet ju att han inte eg behöver ta åt sig eftersom det bevisligen måste ha blivit något fel men jag blir iriiterad över att maken ska hamna i dålig dager bara för att de (facket) inte har ordentlig koll på vem som skickade proxy och inte. Fack representanterna är även 2  av de kaptener som maken flygit allra mest med och även är kompis med, och tanken på att de ska gå runt och tro att han inte ens brydde sig tillräckligt för att skicka en proxy känns tråkigt. Maken ska ta tag i och reda ut detta när han kommer tillbaka från dagens flygning men det känns som sagt tråkigt.

Min mamma brukar skämta och säga att sonen föddes med raka ben, från väldigt tidig ålder ville han bara stå i våra knän, inte sitta. Puman har varit annorlunda, varit jätte nöjd med att få sitta och titta men nu har hon kommit på hur kul det är att stå så nu har hon blivit rätt stel i benen med :)

Kanske ser vi ljuset i slutet av tunneln nu, det verkar som vi alla sakteliga håller på att bli friska. *peppar peppar*

I söndags stannade jag hemma och vilade mig lite på förmiddagen medans maken tog barnen på en promenad. Hade tänkt kolla på skidåkning men fastnade i facebook chat med en av makens kompisar som är mitte upp i en separation (skilsmässa, trots att det inte finns här) som efter 1½ år helt plötsligt var väldigt villig att prata om vad som gått fel och jag lyssade och försökte komma med råd så gott jag kunde. Skidåkningen gick riktigt dåligt så jag missade inget iaf ;) Istället fick jag alltså scoopet om hur en kille som gjort precis allt som kyrkan säger att man ska göra (inge sex före äktenskapet, inte bo tillsammans innan äktenskapet, kyrkan varje söndag, äktenskapsförberedande kurs osv osv) helt plötsligt vänt sig mot allt vad kyrkan har att säga. "jag tror fortfarande på gud, men inte på kyrkan" sa han till mig. Kul att någon annan börjar inse att det är dax att ifrågasätta kyrkan och allt hjärntvättande, även om det förståss var tråkigt att han fick gå igenom detta för komma till insikt.

I måndags skulle vi till banken med de sista papperna för låneansökan men vi hade inte hittat löfte om köp papperna från försäljningen av vår lägenhet. Vi hade letat hela helgen och gav tillslut upp och ringde notarien som bevittnade det hela. Sekreteraren kopierade en ny, inga problem. Precis som vanligt dock så hittade vi 5 minuter senare papperet!

Igår skulle vi öva lite på trehjulingsåkande men sonen ville hellre dra sin traktor efter sig uppför en ramp och ner igen. Maken kunde inte alls förstå hans prioriteringar ;)