Idag var sonen hur rolig som helst.

Vi åkte hem från skolan, fönstrena nere och på ett ställe kom vi upp i skaplig hastighet

"wow mamma vad det blåser" hojtade han från baksätet
"kör du fort?" frågade han sen
jaaa svarade jag
då var hans nästa fråga, är du hungrig mamma?

Maken fick idag email från bolaget han var på intervju för förra veckan. De hade inga positiva besked och maken drog en suck av lättnad. Schweiz var ju inte vårt första hands val på något sätt, vi var inte säkra på att vi ens ville flytta dit pga språk och kostnaden att bo där. Hursomhelst är jag säker på att det tyvärr tar en bit av makens självförtroende att inte fått erbjudande eftersom han eg inte tyckte att han gjort dåligt ifrån sig. Vi hade hela tiden en känsla av att de inte var intresserade av honom eftersom han skulle gå in som "senior first officer" och därmed ha 30 000 CHF (nästan 210 000 sek) i grundlön och dubbelt så mycket i timlön mer än de andra 3 som fick åka på simulatorn. Naturligtvis är det inte något de går ut med när de skickar ut email så där men jag tror och hoppas att det var det som avgjorde till hans nackdel. Han blev ju kallad till intervju pga att deras chefs pilot känner makens chefs pilot. Att man ska behöva ha kontakter för att få jobb kan jag förstå på ett sätt men man kan ju omöjligt ha globala pilot kontakter....Hursomhelst, inlägget blev rörigt men maken känner ändå att han fick jätte mycket med sig från intervjun, att det var jätte bra övning så nu hoppas vi att det går bättre i Dubai, där man ändå MÅSTE ha erfarenhet för att ens få komma på intervju. Tyvärr verkar det vara mycket så i Europa, att man inte får "betalt" för att ha erfarenhet, det är bättre om man är helt färsk. Tråkigt men sant.

Hade spanat in jätte fina sandaler till barnen från Timberland att ersätta Kavat skorna som inte återkommer iår och nu går det inte att beställa från hemsidan om man inte har ett UK registrerat kreditkort :(

Minns inte om jag skrev om det men för en månad sen sökte jag ett jobb här nere. Vi visste inte alls vad som skulle hända och maken snubblade över en annons i tidningen om jobb där man behövde svensktalande personal till support. Jag sökte jobbet och idag fick jag email om att de gärna vill intervjua mig :O Vad gör jag nu? Å ena sidan tror vi ju att vi ska flytta härifrån men å andra sidan vet vi ju inte om maken får jobb någon annanstans och då kanske det vore bra om jag hade ett jobb....Herregud vilken soppa det har blivit, jag kan inte gärna åka på intervjun och låssas som ingenting för jag är inte redo att börja jobba än heller. Dottern går ju bara i skolan 3 dagar i veckan och hur skulle vi kunna få det att gå ihop? Det här måste verkligen tänkas igenom.

Maken är nu hemma från första intervju rundan, han gick vidare från första dagen och fick köra sim i London. Han tyckte det gick så där och att den andra killen han flög med hade jätte fördel eftersom han visste vad som skulle komma då han fick samma "problem" som maken. Ingen feedback från företaget där men de skulle höra av sig inom en vecka. Vi får väl se. Oavsett vore det himla skönt om han kunde få ett erbjudande, det skulle lugna nerverna väldigt mycket och han skulle säkert åka till Dubai med bättre självförtroende.

Igår hade jag en diskussion med makens kollega och "kompis" (en kille han pluggade med till pilot, ingen jätte nära men vi har umgåtts en hel del tidigare) om maltesiska skolsystemet. Han säger att Malta är bäst och jag svarade att systemet inte alls är bra. Han hävdar vidare att det är bäst och jag konstaterar att vi får nog "agree to disagree". Han fortsätter mata mig med sina ideer om hur bra systemet är trots att jag säger gång på gång att han inte kommer få mig att ändra åsikt i frågan och ber honom lägga ner. Han går vidare med att säga att jag eftersom jag inte gått igenom hela systemet (dvs inte har någon degree från universitetet) inte ska uttala mig om saker jag inte vet något om. Han pratar ner till mig som jag vore ett barn

but you cant pose an argument when you have zero experience about it
[21/03/2011 22:03:46] :D
[21/03/2011 22:03:48] understand?
[21/03/2011 22:03:59] so try not to discuss something you dont know about
[21/03/2011 22:04:14] the system in malta works - and  very well
[21/03/2011 22:04:17] the standard is high

Aldeles som att jag är mindre kvalificerad att uttala mig bara för att jag inte har en degree? Till skillnad mot honom har jag sett ett annat skolsystem än det han gått igenom och anser att jag har fått en mycket bättre bas att stå på där jag inte blivit pressad till saker och där jag har fått lära mig mer än sånt man kan läsa sig till i böcker. Som maken säger "common sense is not so common in Malta". Jag kan inte tycka det är rätt att 5 åringar ska ha 10 läxor i veckan och att 15 åringar inte ska kunna hålla på med sin sport för att de har så mycket med skolan. Jag tog inte ens upp det här i diskussionen eftersom jag förstog att han inte skulle kunna lyssna och ta in, jag försökte gång på gång förklara att han inte skulle kunna ändra min åsikt så det var lika bra att ge upp. Han vägrade som sagt och till slut fick jag slå av skype för han kunde inte sluta tjata.

Nu vet jag iaf vart jag står med den här killen och kommer aldrig mer känna respekt för honom, bevisligen tycker han att jag är mindre värd eftersom jag inte gått på universitet.

Idag är det "min" dag. Maken jobbar och barnen är hos svärföräldrarna. Idag ska jag passa på att bara vara ledsen, osocial och orolig. Har i flera dagar kännt att stressen tar ut sin rätt och jag känner mig som en urdålig mamma, jag orkar verkligen inte ta tag i något och humöret svänger utan dess like. Jag har ju mentalt accepterat att vi måste lämna malta men det känns oerhört stressande att inte veta vart vi ska ta vägen. Trots att maken har två intervjuer inom den närmaste månaden betyder det ju inte att han kommer bli erbjuden jobb på något utav ställena. Det är långa processer och i Dubai pågår det i 4 dagar! Jag kan inte göra annat än hoppas att någon ser maken för den utmärkta person och pilot han är och försöka att inte stressa upp maken mer än han säkerligen redan känner sig men frågan kvarstår ändå, vad gör vi om han inte blir erbjuden något av de här jobben? Han har ju skickat ansökningar på många andra ställen oxå utan att ens bli kallad på intervju!

Efter allt knas har vi tyvärr halkat efter med städningen och det blev sån röra att ingen orkar ta tag i det. Planen var att vi skulle göra det idag men så kom vi på att maken behövde skaffa sina flygbiljetter till Geneve intervjun och vips blev vi upptagna hela förmiddagen. Vi åkte allihopa då vi hade en del andra ärenden att uträtta med och det blev fullt upp hela morgonen. Hann precis hämta sonen i tid!

Som tur är fick maken fart på oss båda så det blev iaf lite ihop plockat så nu slipper man känna sån ångest när man kommer in i köket/vardagsrummet.

Hann även träna och till kvällsmat blev det ribs. Min absoluta favoritmat just nu. Gudars så gott :) Maken pluggar och jag sitter här vi datorn och slöar, tror jag ska se ett avsnitt av något, Merlin eller One Tree Hill, vi får se vad det blir.

Sonens fröken har bett att få baby foto på barnen då hon planerar någon form av överaskning på "open day" (dagen vi får komma till skolan och det är utställningar med allt de gjort osv). Jag och maken fick oss en trip down memory lane och här är bilden vi kommer lämna till Ms. Anna.

I november ramlade en pojke i ett "naturområde" som heter Chadwick lakes. Han gjorde illa sig så mkt att de inte visste om han skulle överleva. Pojken går på barnens skola och hans lillebror gick med sonen i pre nursery. Jag visste att det gått åt rätt håll men häromdagen såg jag honom och hans mamma utanför skolan, och nu läste jag detta i tidingen. Skönt!

Fall victim Luke Micallef becomes an inspiration (klickbar länk)

Skickar en extra tanke och kram till min bästa kompis som jobbade när "hennes" Konsum butik blev rånad i söndags kväll. Som tur var var det inte hon som satt i kassan och fick en pistol i ansiktet men det måste varit jobbigt ändå.

Ta hand om dig och hör av dig om du vill prata!

Kram!

Precis hemkommen från att ha kört maken till en kollega (för skjuts till flygplatsen för deras refresher) och barnen till skolan. Har ett par minuter över innan jag ska iväg igen, nu till frissan och det är välbehövligt! Skulle varit gjort för länge sedan egentligen men dålig framförhållning från min sida,  2 veckors väntetid på klipptid och sen var hon sjuk i fredags har gjort att det blev så här. Det ska bli jätte skönt!

Karnevalen har firats med pompa och ståt. "Fest" i skolan och vi tog oss en tur till Valletta för att kika på floatsen.

Här kommer ett par bilder på min goa viking och bus Peppa Pig.

Senaste tiden har varit extra jobbig. Efter mitt förra inlägg kom "goda" nyheter igen, eu förslaget skulle göras om. Jag har kännt att det bara är bluff och båg från politikernas sida hur de försöker visa goodwill och låssas att de försöker behålla så många piloter som möjligt. Jag har därför helt ställt in mig på att vi måste lämna och orkar inte dras med i fler berg och dalbanor. Maken däremot har kommit på att det varit för tidigt att söka jobb, nästan ångrat intervjuerna han fått osv. I torsdags fick han dock en extra flygning och hade finansminsitern med sig och efter ett kort samtal (kaptenen är skolkompis med ministern) så känner helt plötsligt maken som jag. Gud så skönt! Även om det känns jätte läskigt att tänka på att framtiden är så osäker (trots två intervjuer är man ju inte säker på jobberbjudanden) så är det skönt att vi är på samma page.

....på riktigt. Förslaget som kommer framföras till EU är på 8 flygplan och 81 piloter (dvs 67 måste bort) så vi måste verkligen röra på oss.

Hade tänkt skriva om det här redan i måndags men har inte fått till det. När jag lämnade dottern i skolan satt det en mamma och pratade med huvudfröken och grät. De pratade maltesiska så jag fattade inte riktigt och ville inte lägga mig i. Lämande dotter och gick ut för att gå runt och titta till henne utifrån (en rutin jag har sen hon grät vid lämning, det är skönt att se att hon är nöjd när jag gått) och då gråter även huvudfröken, hon ser mig och kommer och berättar att en av flickorna i dotterns klass dog under helgen. Mamman hade fött hennes lilla syster på fredagen medans den äldre flickan var sjuk, magsjuka trodde de men jätte hög feber så pappan tog henne till sjukhuset. Väl där fick hon kramper men personalen sa att det var "normalt". På lördagen (vet inte om det var lördagnatten eller fredagnatten men efter midnatt) kom flickans farmor för att lösa av pappan så han skulle kunna sova ordentligt hemma och då hittar farmor flickan död i sängen :O

Det är så ofattbart sorgligt och hemskt, en sån liten flicka? Hur ska föräldrarna må? Och mitt i allt detta har de ett nytt litet liv att ta hand om?

Fröknarna mådde bevisligen inte bra och jag erbjöd mig stanna en stund och de tackade så hjärtligt. Kändes skönt att kunna göra något för dem. Igår skulle flickan obduceras och imorgon är det begravning. Jag hoppas verkligen att de hittar vad som gick fel! Och hur kan malteserna sitta och tro att det finns en gud som bestämmer över oss? att det hjälper att be en bön? vad hade den här flickan gjort för att förtjäna att dö när hon bara var 2 år?

Sonen klev i kväll på vågen och frågade mig

"hur mycket väger jag"

jag: Nästan 20 kilo!

sonen:  wow! lika mycket som pappa...

jag (till mig själv): knappast!

Det mesta i våra liv kretsar just nu kring jobbfrågan. Vart ska vi hoppas på att få bo?

Maken har blivit "inbjuden" till intervju i Schweiz. En dag i Geneve med tre olika delar, teknisk, grupp uppgift och sedan intervju. OM de gillar det de ser är det simulator i London dagen efter. Allt ska betalas och bokas av honom själv så det blir ingen billig intervju. Känns jäkligt trist när vi fick ställa in våran London resa pga osäkerheten när det gäller vår framtid. I Schweiz skulle barnen vara tvugna att lära sig ytterligare ett språk, franska (om vi skulle bli baserade i Geneve) eller tyska (om det skulle bli Basel) och detsamma skulle ju gälla oss. Det känns lite "läskigt" tycker jag. Det är inte jätte bra betalt, frågan är om vi ens skulle kunna spara pengar. Å andra sidan är det fortfarande Europa och därmed inte så långt "hem" och ganska lika kulturellt.

Samtidigt hägrar Dubai med alla sina "fel och brister" men med bra betalt. Där skulle vi kunna spara pengar varje månad, kanske resa lite till ställen vi inte riktigt haft ekonomi till på slutet. Jag har ju alltid sagt att jag skulle vägra bo där men jag kanske borde tänka om? Vi har ingen lust att behöva vända på varenda krona.

Förutom chansen att kanske få stanna kvar, facket säger att det är hoppfullt, att de ska kämpa in i det sista med uthyrning och annat för att alla ska få ha kvar sina jobb. Frågan är dock till vilken nytta? Har staten ens ambitionen att få ordning på saker och ting? I hela Libyen röran gjorde de flygningar till Tripoli för att hämta ut folk trots att de gick back på varje flygning och staten går inte in med ett öre. Jag menar vi vill ju inte sitta i den här sitsen igen om 2-3 år. Hur skulle det funka med uthyrning? Skulle maken få vara borta långa perioder?

Ingen har ju sagt att livet skulle vara enkelt (och han har ju inte blivit erbjuden jobb någonstans än så länge) men man måste ju spekulera lite och fundera och väga de lika scenariona så man har en ide hur man tänker om det hela ifall det skulle bli aktuellt.