Min bärbara dator har varit trasig sen början på juni och makens kompis har tittat på den och kommit fram till att det är inget att göra åt, nåt med grafik kortet som sitter inbyggt i moderkortet som gör att det inte är värt pengarna det kostar att byta ut. Många timmar har nu spenderats på att hitta en ersättare, jag kan inte leva utan min bärbara dator. Har beslutat att satsa på en netbook, en mindre laptop på 10", storleken duger och den är så mkt lättare att bära med sig! Troligtvis har jag bestämt mig, men tänker på det över helgen så att jag vet att det blir rätt.

Veckan har passerat kanonfort, i måndags kom makens bror hit och grillade, i tisdags åkte vi till stranden och träffade en dansk tjej som jag pluggade med här nere, i onsdags uträttade vi lite ärenden och badade igen, i torsdags träffade vi en ny bebis och hennes syster och igår var vi och lekte med pojken från flygplanet. På väg till sverige förra gången satt vi framför en mamma och hennes son som jag träffat en eller ett par gånger hos andra svenska vänner här nere. Sonen och pojken lekte så bra ihop att vi bestämde oss att träffas men gårdagen var inte sååå lyckad. Pojken ville leka med sonen, sonen gick tillbaka till att vara kanonblyg och ville bara vara precis brevid mig. Jag hoppas dock att vi kan ses någon mer gång så kanske de kommer igång med leken. Maken har precis blivit hämtad för helgen i Catania, han ska flyga nån tur till Geneve, sova där i natt, ledig där hela dagen och sen flyga planet hem imorgon kväll. Jag hade jätte gärna åkt med, tänkte mig det som ett sätt att fira vår 5åriga bröllops dag nästa helg, men det körde ihop sig för svärföräldrarna kunde inte vara barnvakt. Vi får väl se vad helgen har att erbjuda....

Maken lyfter snart för en vända till Moskva, det tar hela natten och innebär alltså att jag måste sova själv. Jag har jätte svårt att somna utan honom i sängen, vet inte varför men jag bara kommer inte till ro. Får prova att ta med mig datorn till sängen och somna till ett avsnitt av Nip Tuck antar jag. Bäst att ta tänderna så det inte blir för sent....

...visade tyvärr på uppgång igen. På en gång är det som luften går ur mig, jag tappar all motivation och pepp som jag en gång hade, både med sjukdomen och med vikten.

Idag tog vi itu med listan på de saker sonen ska ha med sig till skolan när han börjar igen. Visserligen ute i väldigt god tid men eftersom vi åker bort en hel månad och kommer knappa två veckor innan skolan börjar kändes det lika bra att få det gjort. Det var allt från mappar, till kritor, klister och knappar :O som skulle inhandlas. Allt som allt gick det på över 30 Euro och då är vi inte klara, knappar måste vi till en annan affär och hitta, och pennskrin hittade vi inget som var tillräckligt stort samt en whiteboard som ska köpas in via skolan för ytterligare 8 euro. Ibland glömmer man hur bra det ändå är i Sverige där det är en självklarhet att skolorna är bra nog att man inte behöver fundera över andra utbildningsmöjligheter och betala för dyra privatskolor samt att ändå skolmaterial ingår. Visserligen vet jag inte hur det är numer men på min tid fick vi inte bara pennor och sådant vi behövde men även skolböckerna.

För ca en månad sen skrev jag om makens systers graviditet, du kan läsa om inlägget här. Igår kontaktade svägerskan mig på facebook, frågade om maken var hemma. Jag svarade att han var ute och undrade om allt vara okej. Nej svarade hon och berättade att det inte finns något hjärtslag den här gången heller. Vad ska man säga liksom? Naturligtvis beklagade jag men jag vill inte överdriva heller, hon vet ju att vi inte tycker att hon skulle skaffa barn just nu. Jag frågade om hon väntar sig att det ska bli strul med maken igen sa hon att hon inte visste, han var på jobbet och hade varit sen han fick beskedet. Nu hoppas jag att han visar att vi har fel om honom och tar hand om sig själv och sin fru och inte stänger in sig själv och säger elaka saker till svägerskan ELLER att han gör just de sakerna och hon får nog den här gången och inte förlåter. Den som lever.....

Idag började rean på Next. Jag hade besämt mig för att åka dit en sväng eftersom jag hade suktat lite efter en klänning till dottern och ska man åka är det ju lika bra att åka på morgonen om man ändå är uppe, innan det blivit alltför varmt och så kanske man hittar parkering tänkte jag. Vi fick vänta lite utanför (sånt har jag alltid varit anti, att vänta utanför affär när de öppnar för rea men jag hittade ju parkering fortare än jag hade trott). Fick tag på jeansklänningen jag var ute efter och en annan fin klänning till dottern. Sonen fick välja en t-shirt själv så han fick något han med.

Här får ni se resultatet, men bortse från oredan i bakgrunden. Sonen vägrade vara med på kort och dottern var bara nöjd en liiiten stund som ni kan se...

Det är för varmt för att man ska orka med nåt just nu och jag blir på såååå dåligt humör. I matvaruaffären finns en snabbkassa för under 15 varor och jag hade bara strax över de 15 varorna men ställde mig snällt i en vanlig kassa, svettig (trots ac på) med två halvgnälliga barn när mannen bakom (med 6 förpackningar tonfisk) frågade om han fick gå före. Då brast det för mig, snabbkassan var brevid den jag stog i så han hade knappast kunnat missa det, det enda var att det även var lång kö till den men då får man väl vänta tills det blir ens tur? Jag är absolut inte den som inte släpper fram om det inte finns snabbkassa, eller om jag har jätte mkt saker men nu föll båda argumenten. Varför ska han med få varor gå och skippa kön i en vanlig kassa och på det sättet komma ut före de som väntar i snabbkassan? Jag sa helt enkelt att det finns en snabbkassa av den anledningen och släppte inte fram honom, så här i efterhand kan jag känna att jag nog var lite fräck/dum men jag hade inte ork att stå i kö längre än nödvändigt, griniga barn, och genom svettig. Vad skulle ni gjort?

Fin besök av en kär vän åkte i söndags hem efter en (i mina ögon) lagom vecka. Vi hann umgås en hel del men fick även tid på varsitt håll. Blev besök i Mdina, Valletta, bad och bad igen :)

Idag har jag varit till läkaren, jag var där tidigt och fick komma in först så redan kl 8 var jag klar. Skönt att slippa vänta så mkt för en gångs skull. Det gick skapligt, ett av levervärdena hade gått upp lite igen tyvärr så jag fick en dos ändring igen men inte av kortisonet. Behöver nu komma iväg till "mitt" apotek och lämna in nytt recept för dosändringen (så jag får mer medicin innan jag får hämta ut nästa gång). Plus att vi måste tjata om den nyare medicinen som jag inte fick tillräckligt av förra gången. Det är så tråkigt när man måste jaga medicin man behöver för att kunna leva normalt och jag känner mig uppgiven redan innan vi pratat med apoteket. Tror jag får skicka maken.

Nu är vi då tillbaka på Malta igen. Semestern var helt underbar, men lite för kort. Tur att vi åker tillbaka igen om 1½ månad för ett längre besök. Det var verkligen härligt att åka tillsammans hela familjen, barnen tyckte det var toppen att pappan var med.


Det är jätte varmt och jobbigt, solen steker och det är ju inte bra varken för mig eller barnen så jag vet inte vad man ska göra för att fördriva dagarna. Det gäller att försöka underhålla skapligt väl så man inte går varandra på nerverna.