Precis som jag misstänkte blev det en sorglig historia när vi skulle säga hejdå till sonens fröken. Han kämpade mot tårarna men när han kramade henne gick det inte. Självklart var jag inte sen att hänga på, jag hade ju redan gråtit ett par gånger innan dess. Vi klarade oss skapligt ut ur skolan men sen när vi gick över vägbron till parkeringen tilltog det för sonen och när vi satt i bilen brast det helt. Han stor grät och mitt hjärta värkte för honom. När vi sen kom hem tyckte han dock att det kändes bättre så vi kramades lite, tittade på sommarlov och packade klart väskorna. Trots att han känner att han kommer sakna henne känns det inte riktigt lika illa längre och nu tittar han framåt, mot sommarlovet i Sverige.