I torsdags var en sån där dag som man helst ville glömma. Maken hade tagit ledig från pluggandet på eftermiddagen för att vi skulle kunna åka och åka skridskor med barnen (jag ställer mig dock inte på is igen utan skulle bara vara med som stöd) så vi åkte tillsammans och hämtade efter skolan. Som vanligt var det mer eller mindre kaos runt skolan och maken hade börjat backa ut från parkeringsplatsen men det fanns ingen mera plats just då så han stannade där han var. Då hör vi ett knastrande ljud, någon hade backat in i oss! Jag tittar ut genom mitt fönster och ser en man som inte ens fattat att han backat in i någon utan han försökte fortfarande backa bakåt, samtidigt som han inte ens tittade över axeln utan hade ansiktet framåt!!! Det visade sig vara någons chaufför som när han kom ut ur sin bil sa att hans signal inte gett utslag. Med andra ord hade han helt och hållet litat på sin backsensor, trots att parkeringarna är vinklade så om man kommer från sidan känner den inte av något. Chauffören pratade dålig engelska och det var svårt att kommunicera och ingenting är ju enkelt här så det var bara att ringa polisen. De sa att vi skulle åka till polisstationen så det gjorde vi....mitt i torsdags traffiken.Väl på stationen ville de skriva 50/50 i skuldfrågan men maken sa nej, jag har inte gjort något fel, vi stog still och han backade in i oss. Då får ni åka tillbaka till skolan och ringa polisen igen var beskedet vi fick. Tack för den liksom! Bara köra tillbaka och vi hade faktiskt tur och en polisbil körde förbi precis när vi kom dit så vi slapp ringa och vänta. Maken berättade vad som hände och chauffören berättade sin version, som var samma som våran fast tvärsom!! Polisen kunde därmed inte avgöra vem som hade rätt. Som tur var hade en som jobbar på skolan (G), som är ute och dirigerar traffiken sett det hela så vi fick hämtat honom och trots att han höll med om våran version av det hela hävdade polisen att han inget kunde göra om inte någon tog på sig skulden. Vid det här laget hade chaufförens arbetsgivare dykt upp och hon trodde självklart på sin anställde men jag såg att hon svackade i sin tilltro när G helt höll med oss (G är väldigt omtyckt och respekterad av föräldrarna på skolan). Polisen sa att vi fick åka tillbaka till polisstationen och gå till rum 12 och så skulle vi få gå till rätten för att avgöra vems fel olyckan var. Vi hade tur nog att G erbjöd sig att åka med till stationen och trots att han valde att vänta på sidan tror jag att det var hans närvaro i kombination med makens fråga "ska du verkligen insistera på att det inte var ditt fel"? som gjorde att chauffören tillsist gav upp och tog på sig skulden. Mitt i eftermiddagshettan på 45 grader, 3 timmar efter att vi satte oss i bilen släppte vi av G utanför skolan och kunde äntligen åka hemåt! Nu gäller det bara att få lagat bilen...