Här kommer en sneak peak från gårdagens kalas

 

Idag har vi inte stuckit näsan utanför dörren alls. Vi har bakat och förberett för morgondagens kalas. Två sorters muffins och 4 kladdkakor till tårtbottnar samt spritsat chokladbokstäver att dekorera tårtan med. Tårtorna är ihoplagda men ska dekoreras imorgon innan vi åker mot leklandet. Kalaset börjar kl 10 så vi har lite tid på oss men inte mycket. Hoppas det blir skapligt snyggt och smakar bra!

Nu har vi klarat av sista skolhämtningen och det blev ännu värre än jag förväntade mig! Jag missade present överlämningen i sonens klass eftersom det gjordes i onsdags morse när det inte är vi som kör men lite tidigare än skolan slutade skulle vi träffas för att ge dotterns fröknar sina presenter. Barnen avslutade sin dag med att sjunga sin farväl sång för sista gången "I had a lovely day at school but now its time to go...goodbye mrs A, goodbye mrs D, goodbye everyone". Redan där kände jag hur jag fick kämpa mot tårarna. Sen fick fröknarna sina presenter och de tackade för allt stöd och för de underbara barnen och gick runt och kramades med tårar i ögonen och jag kunde inte ens få fram ett "tack för allt". När dottern sedan kom mot mig stört grät hon och sa att hon kommer sakna fröknarna så mycket, hon grät sig igenom sina farvälkramar och jag försökte muntra upp henne så gott det gick. Jag grät inte konstant, jag försökte ju visa god min för dottern utan det var mer att det kom några tårar nu och då. Mitt i allt detta kom en mamma från sonens klass inrusande och sa att jag måste komma för sonen är så ledsen. Det var nog tur för på det sättet fick jag med mig dottern ifrån hennes klassrum så vi rafsade ihop hennes grejer och kastade oss ut till sonen. När vi kom ut genom dörren från förskolebyggnaden såg jag så hur de barn i klassen som var kvar stog i grupp runt sonen och han kastade sig i mina armar och störtgrät även han. Där brast det för mig helt, och vi kramades i en enda stor hög då dottern inte hade slutat gråta heller. Med snyftande barn gick vi så mot bilen, jag fick skippa att tacka hans fröknar då det var jätte varmt och svettigt och jag kände inte att jag orkade med mer fröken avsked samtidigt som jag inte ville utsätta sonen för det heller då han redan sagt hejdå. Som tur var lugnade de ner sig efter en stund och vi har nu kunnat prata om vilken tur de har som har haft så fina fröknar att de kommer sakna dem så mycket att de fick gråta!

Det här är ett tidsinställt inlägg, just nu är jag och hämtar barnen i skolan för sista gången det här läsåret. Det kommer vara galet vemodigt för både mig och barnen för de har ju haft så härliga fröknar som lärt dem så mycket och som varit en så stor del i deras liv under det senaste året. Det går liksom inte att sätta ord på hur man känner för människor som lägger ner så mycket av sin själ på det bästa man har. Trots att jag vet att de kommer bli mycket väl omhändertagna även nästa år kommer vi ju alla sakna deras goa fröknar från iår! Sonen har redan lite ångest och vill inte alls lämna sin klass. Och jag gråter bara av att skriva inlägget och titta på bilderna....

 

När maken idag tackade sonens fröknar för allt under årets gång och för att de tagit hand om våra barn som om de är deras egna svarade de båda två att "ja men de är ju våra egna! vi vill inte alls släppa iväg dem till andra fröknar nästa år". Det är viktigt att inte glömma vilken tur man har som får ha med såna här underbara människor att göra!

Jag har ju under året hjälpt till i båda barnens klasser en gång i veckan. Igår och i söndags gjorde jag mina sista insatser för iår och jag fick en liten present av båda klasserna. Jätte gulligt och omtänksamt!

 

 

 

Idag var dagen D, dagen då vi skulle få besked om vilka lärare barnen får nästa år. Det har spekulerats hit och dit bland alla föräldrar på hela skolan i ett par dagar. Precis innan det var dags att åka och hämta barnen började så emailen droppa in. Dotterns kom först, hon får Mrs. K, den lärare som våra samåkningskompisars pojke haft iår och hon är jätte gullig. Som lärar assistent kommer hon få Mrs. S, samma som sonen har haft iår, även hon urgullig och jag är säker på att dottern kommer älska henne. Strax därefter kom sonens email och han får Ms. W som är assisterande year leader för årskurs 1 och 2. Hon var och pratade på ett möte förra veckan om dotterns flytt från förskolan upp till första klass och verkade även hon riktigt gullig och trevlig. Jag fick genast känslan av att hon skulle kunna vara perfekt för sonen, jag tror hon kommer kunna se till hans potential och ge honom utmaningar. Jag vet inte riktigt vem som blir hans assisten men oavsett, snacka om jackpot!

Eftersom skolan slutat när dottern fyller år fick hon idag fira sin dag med klassen och allt som hör till. Skolan har sagt nej till sötsaker och har istället föreslagit att barnen får ta med sig sin favorit bok och dela med sig av till klassen (dvs fröken läser den för hela klassen) så hon valde ut en av sina Octonauts böcker som fick följa med idag. Hon fick sedan ha på sig födelsedagshatten och klassen sjöng för henne. Jag var där och hjälpte till på morgonen så jag såg henne och hon var verkligen i sitt esse!

 

Dottern var trött och grinig, sonen tyckte de kunde mysa lite så hon blev på bättre humör...

 

Idag känner jag mig verkligen helt slut. Här ska ni få höra! Började med att jag vaknade kl 4.58! :O Kettlebells i 40 graders värme och fortsatte i samma spår. Hjälpte som vanligt till i sonens klass idag och acn funkade dåligt i klassrummet så jag slutade i princip aldrig svettas från promenaden in till skolan. Man håller på och gräver upp vägen utanför så det är extra lång väg att gå...Efter skolan var det ju sedan dags för sista simlektionen. Ytterligare en timme vid poolkanten i eftermiddagsvärmen som nog låg på 45 grader och jag var genomsvettig. Snabbt stopp på mataffären för lite mjölk och ost på vägen hem för att sedan möblera om i bilen så vi kan får med oss J till skolan imorgon. In och packa upp simväskor, skolväskor och lunchlådor och hjälpte sonen fixa så han kunde rita teckningar och skriva något personligt till sina fröknar till skolavslutningen. När jag ÄNTLIGEN satte mig ner i mitt väl luftkonditionerade sovrum ville dottern ringa pappa på skype så det gjorde vi, samtidigt skrev min pappa på skype så honom fick jag be vänta lite och vips fick sonen psykbryt där nere och gapade och skrek att han behövde hjälp. Inte riktigt vad jag ville höra när jag äntligen fick sätta mig ner och kyla av mig lite....Maken tycker att jag kan hjälpa honom men jag försöker förklara för dem båda två att jag inte kan diktera vad han ska skriva till sina fröknar utan det måste ju komma från HANS hjärta. Ungefär mitt i det här skrev våra kompisar på facebook och frågade om vi inte hade sagt att vi skulle komma på kalaset. "Vad då kalas?" Jäklar! Jag hade helt glömt att de skulle ha ett litet kalas för deras dotter innan alla drar för sommaren. Utan present, svettig som en gris och 45 minuter sen till kalaset! Gaaahhh. Maken på skype fattar ingenting om hur jobbigt allt var just då och tyckte att det är väl bara att åka förbi leksaksaffären här i vårt område och sen dra på kalas! Samtidigt gråter sonen ännu mer för att han inte hinner skriva något till fröknarna. Här brast det även för mig och jag bara kände att jag orkar inte! Herregud vilket dårhus! Eftersom jag sagt att vi skulle komma kastade vi oss iallafall iväg och som tur var kom jag på att vi hade ett matlagningset på lager som vi köpt till våra barn men de fick något liknande av någon annan innan vi gav det till dem så det blev aldrig öppnat, present fixad! Nu sover barnen gott och sonen fick skrivit till fröknarna innan han la sig så allt är frid och fröjd. Det kanske låter helgalet men har man inte varit med om den värmen som blir här kan man nog inte förstå hur jobbigt allt kan kännas och hur lättirriterad man blir.

....sög jag åt mig beröm på Kettlebells klassen idag. En av våra cardio övningar var att hoppa hopprep, med eller utan rep. Jag hoppar alltid utan på klassen för hon har rep med rör på och det gör satans ont när man slår i men hursomhelst hoppade jag på och hör helt plötsligt hur tränaren säger "Good jumping there A" och som ett utsvultet barn sög jag åt mig av berömmet och kände mig fånigt stolt....bland alla de där vältränade människorna och så blev JAG använd som ett exempel på hur hoppningen ska se ut!

Mammas gamla trotjänare började gå på sista versen nu och hon har funderat länge och väl på vad hon ska ersätta bilen med. Hon har varit Saab förare i många år och i somras kikade vi lite på andra bilar men hon var inte helt övertygad, inget kändes bra. För några veckor sedan gick det åt pipan med styrservon. Det visade sig som tur var inte vara någon jätte lagning men självklart blev hon påmind om att snart får hon nog betala riktigt dyra pengar för något som går sönder så det blev lite mer akut med ny bil. Som vanligt spenderas mycket tid på att undersöka på nätet, kolla recentioner och titta på annonser och i förrgår slog hon till och köpte sig en Saab 9-3 som hon får hämta på onsdag. Ska bli så spännande och kul att få komma och provåka så snart!

Här har ju helgen börjat redan idag och några svenskar skulle ha midsommarfirande men eftersom maken är ledig ville vi bada och umgås så mkt som möjligt innan vi åker härifrån så vi tog oss till Wafi för lite poolhäng. Tyvärr var deras "Lazy River" stängd för underhållsarbete så det började med tårar från gossens sida redan där. Barnen vaknar inte efter sex längre, ibland strax före 5 men oftast vid halv sex tiden så han har varit extra trött på slutet. Vi lekte istället i stora poolen och då på den djupa delen. Medans vi väntade på att maken skulle få på sig solkräm visade puman hur duktig hon är på att simma och dyka och kunde dyka ner till botten och känna på kaklet, 2.25 meter djupt! Sonen ville självklart inte vara sämre och visade upp sina färdigheter han med. Både jag och maken var mäkta imponerade så han hämtade dykringarna och sa att vi skulle ha en tävling där de dök i från kanten och se vem som kunde hämta upp sin ring först. Redan när han sa att det var en "friendly competition" insåg jag att det här kommer inte sluta väl....Puman lyckades men sonen fick någon hjärnblockering och kom inte ner alls?! Med hans tävlingsinstinkt och tjuriga humör blev han självklart galen och grät och skrek. Vi försökte lugna ner honom men inget hjälpte. Han försökte dyka efter ringen från kanten flera gånger men kom inte ner mer än max en halvmeter under ytan. Om han redan låg i vattnet fick han upp ringen men det hjälpte ju inte....när han är så där trött och spårar ur tar det liksom aldrig slut, han gråter och gråter. Vi beslutade då att ge upp dykningarna så vi simmade mot grundare vatten och lekte lite där och sonen kom och myste lite med mig (det är så hans utbrott brukar sluta, att vi kramas lite och först pratar igenom vad som hände och sedan går vidare) och när han nu lugnat ner sig helt simmade bara han och jag tillbaka till det djupa och jag gav lite dykinstruktioner. Han fick prova att dyka från kanten utan ring på botten, bara ta sig ner och sätta handen på kaklet och nu när han slutat vara hysterisk kunde han ju direkt! Efter några övningsomgånger provade vi med ring och självklart kunde han! Tänk att det ska behöva bli sånt långvarigt gnäll när han blir så där arg och sur. Han har min envishet och tävlingsinstinkt medans han har makens hjärnblockering när han inte klarar av något. Det gäller liksom att kollra bort deras tankar på det som ska göras, om det blir en för stor grej i deras skallar klarar de bara inte av det!

 

Just nu sitter jag ensam i sängen, maken är ute på kombinerat överrasknings födelsedags och kaptens firande då hans kompis precis fyllt år och klarat av sin kaptensutbildning. Skulle tro att det blir något avsnitt av Cold Case innan jag somnar som en stock, imorgon blir det ytterligare poolhäng.

Igår, med en vecka kvar i skolan fick vi barnens skolrapporter. Jag får ju lite extra feedback i och med att jag hjälper till i båda barnens klasser så att sonen fick sanslöst bra betyg och jätte fina kommentarer var väl ingen överraskning. Dottern däremot trodde jag helt ärligt inte skulle få det i samma utsträckning så hennes rapport var lite av en överraskning.

 

Om vi börjar med sonen så hade man i hans klass satt universala betyg och så fick vi en "skala" så vi kunde se vilken nivå barn enligt den engelska standarden ska ligga på (det är ju engelsk läroplan) och alla hans betyg låg på nivå med årskurs 3 och han ska ju nu går ur årskurs 1!! De fick separata betyg och kommentarer i alla grund ämnen samt ett betyg för "insats" (från 1 till 5) och han fick 5 i alla ämnen, dvs han gör alltid så gott han kan. Fröken skrev fina ord om hur han är omtyckt i klassen, lyssnar på andras idéer och ger input, hjälper gärna till och har koll på vad som är rätt och fel och därmed uppför sig väl. När det gäller musik, gymnastik, simning, dans och arabiska kunde man få tre olika betyg "jobbar emot", "förväntat" eller "över förväntan" och även här fick han över förväntan i alla ämnen.

 

Dottern hade fått andra sorts betyg, det var siffer betyg 1 (jobbar emot), 2 (förväntat) eller 3 (över förväntan) som gällde i alla hennes ämnen. Hon är ju en av de allra yngsta i hennes klass i och med att man här måste ha fyllt 4 när skolan börjar så trots att barnen är födda med (nästan) år emellan går de i årskurserna efter varandra. Sonen som är född i november är en av de äldre (bara barn födda i sept och oktober är äldre) och han fyllde 5 efter bara knappa två månader i förskoleklass medans dottern alltså kommer sluta föreskole klass utan att ens ha fyllt 5. Självklart spelar detta in och hon har inte alls samma intresse och koncentration som sonen har. Hursomhelst hade hon av 11 betyg 4 stycken 2or och resten 3or. Nu hade hon visserligen 2orna i de "viktigaste" sakerna som skrivning, siffor, form och plats (matte grejor båda två) och så i gymnastik men även 2or är ju bra! Hon hade 5or i insatsbetyg i alla ämnen, precis som sin bror och även hon hade fått jätte fina kommentarer till ämnena där de lyfte fram det hon kan och som slutsats skrev fröken att hon "är en populär klasskamrat som har lätt att umgås och prata med både klasskompisar och vuxna samt att hon är väluppfostrad och hjälpsam. Hon är en motiverad elev som gärna tänker till och aldrig ger upp. Hon har alltid ett leende på läpparna och är väldigt glad och sträcker alltid ut en hjälpande han till den som behöver."

 

För mig är det allra viktigaste att barnen gör så gott de kan men självklart blir man varm i hjärtat av att läsa såna fina ord....Kom någon tår när jag läste. Hur stolt kan man bli liksom?! Något måste vi ju göra rätt med andra ord! Våra fina, underbara barn......

Igår efter skolan var det årets sista playdate på lekland för sonens klass. Barnen hade stört kul och ville inte alls åka hem efter två timmar!

 

Han går i sin mors fotspår när det gäller läsandet....

 

Jag sitter här med lite fjärilar i magen och längtar efter vår Sverige semester. Dels ser jag fram emot alla roliga saker vi ska göra, att andas frisk luft, plocka bär och svamp, sylta, torka, Stockholmsbesök med hotellövernattning osv. Samtidigt som jag vet att det även kommer att bli jobbigt ser jag fram emot att få rå om barnen utan den trötthet som infinner sig efter en hel dag i skolan....speciellt i den här värmen.

Senaste tiden har det varit mycket, maken var borta i 4 dagar på raken, mer än han någonsin varit borta och det var självklart tufft att ansvara för precis allt när man inte är van (och i den värmen som blivit). Samtidigt gick något i våran fiberlåda till internet och telefon sönder så jag var helt utan kontakt med omvärlden. Jobbiga dagar, speciellt som jag fick jaga och tjata för att få någon att komma och fixa. Det är verkligen mentalt utmattande att bråka och tjafsa.

 

Nu till något trevligare. Helgen är här, och barnen har bara två veckor kvar i skolan innan det är dags att dra mot svalare breddgrader. Vi längtar verkligen! Igår hade vi två grannpar här på grillkväll. Det var jätte trevligt och kul att lära känna några grannar lite bättre.

Här är de utlovade bilderna från frukosten på Farmen.

 

Så här ser det ut på vägen till "Farmen" dit vi var och åt frukost idag. Riktigt grönt och fint...man kan undra om man är i öknen eller inte. Fler bilder kommer imorgon

 

Idag var vi och lekte hos en klasskamrat till sonen. Jätte gullig och trevlig familj som även har en son i dotterns parallellklass. De har en "riktig" pool och barnen hade jätte kul och lekte som bara den. Jag hade precis hjälpt dottern att lägga upp handduken på ett bord när jag missade ett steg och föll pladask. Skrapade upp tårna och sabbade min 2 dagar gamla pedikyr! Sitter nu och känner hur det stränar och svider och känner mig riktigt klantig..

Igår var föräldrarna i dotterns årskurs inbjudna för att se hur inlärningen går till och för vara lite delaktiga. Redan som 4 åringar får de alltså ta ansvar för sin egen inlärning där de hungriga på kunskap varje morgon går till "learning Café" där de får höra menyn för dagen, dvs vilka aktiviteter som finns av välja mellan. Sedan får de välja sina två aktiviteter och berätta för sin "learning partner" vad man tänker göra och försöka skapa riktiga meningar med "wow ord" samtidigt som partnern skriver ner listan innan man börjar dagens inlärning. Riktigt imponerande faktiskt!

 

Dottern ska i år få fira sin födelsedag på lekland innan vi åker från Dubai och vi har bjudit in hela klassen. Barnen kommer vara fullt upptagna tills maten serveras men föräldrarna ska bjudas på kaffe, te och kaka. Man får ta in eget fika till föräldrarna så svensk som jag är tänkte jag baka själv. Tänkte mig två sorters kakor (av hård sort) och två sorters muffin. Just nu spekulerar jag i choc chip cookies samt mintchokladmuffins och äppelmuffins men så sprang jag på det här receptet på blogg.se. Vad tror ni? Äppelmuffins vs vitchoklad och jordgubbar? Kakidéer tas gärna emot också så klart!

 

Edit: Jag tror det blir choc chip cookies och såna där goda havre och russinkakor

I torsdags fick sonen "star of the week" igen så Fifi fick följa med hem. Maken har varit ledig så vi har kört poolhäng på förmiddagarna följt av lite slapp med olika spel på eftermiddagarna. Här kommer härliga bilder.