Svärfamiljen

Allvarligt talat, hur mycket ska man behöva ta från svärfamiljen (mest svärföräldrarna)? Det är som värsta terrorn. Just nu är de i Kanada på semester och häromdagen ringde de kl 7 på morgonen och bad oss slå på skype. Vi hade precis vaknat allihopa! Nu idag på eftermiddagen ringde makens syster och bad oss slå på skype så vi kunde prata med föräldrarna. Sen när måste man finnas tillgänglig hela tiden? I eftermiddags var inte ens maken hemma, han var ute en sväng med barnen.

Jag bävar inför Dubai om vi ska ha det så här? Att de ska ringa el smsa och "tvinga" oss till datorn och Skype. De måste ju inse att man kanske inte behöver ha daglig kontakt, och jag blir små irriterad på maken som verkar tycka att bara för att jag inte jobbar och är mer tillgänglig borde jag lägga till dem på min personliga skype och prata med dem. Men jag vill inte ju prata med dem mer än möjligen säga hej när maken och barnen pratar. Även om han kommer jobba mer och ha övernattningar i sitt nya jobb kommer han ju inte vara otillgänglig flera veckor i sträck! Det enklaste är väl om var och en sköter kontakten med sin egen familj? Visst har jag mkt kontakt med min mamma, vi pratar kanske nästan dagligen men oftast räcker det med några rader på msn, ett godmorgon och kolla av att allt är bra om man inte har något intressant att berätta och pappa pratar jag med max en gång i veckan, oftast inte ens det. Om det inte passar att prata så väntar man till en annan gång om det inte är något störtviktigt! Om det ändå gick att förmedla till dem (utan att de skulle bli förnärmade) att jag kunde ha dem på skype men att jag inte vill att de ska ringa, möjligtvis lämna en rad på chatten ifall de inte hört av maken på ett tag och vill kolla att allt är väl. När vi bor så pass långt borta kan de inte längre räkna med att vara delaktiga i precis allt i våra liv!

Galenskaper!

Två kvällar i rad, pga sjukdomen, har sonen somnat i soffan hos oss och så lite tid tog det för honom att komma helt ur rutinen. Ikväll bara kan han inte somna i sängen "jag vill somna hos dig" är det enda jag hör.

Mitt i detta fäller svärmor (som visserligen var jätte snäll och kom hit och hjälpte till med barnen när jag fortfarande var svag och utan energi) följande kommentar:

"När mina barn var små såg jag till att dom vilade på eftermiddagen så att vi kunde gå ut på kvällarna"  och med det menar hon att hon tycker att jag ska göra så oxå. Vilka galenskaper! Den där stunden mellan 8 och 10 - 10.30 som jag får för mig själv är såååå mkt värd, jag skulle aaaaldrig ge upp den för att kunna gå ut på kvällen när det är svalare. Egentid är egentid! Bevisligen funkar det inte att bryta rutinerna jätte ofta så nu känner jag mig ännu säkrare, barnen ska i säng precis som de är vana vid. Att gå ut senare på kvällen under sommaren får helt enkelt vänta tills de är lite större och kan hantera det.

Litet tillägg...kom precis på varför hon naturligtvis vill att vi ska vara uppe senare på kvällarna. För att vi ska kunna komma upp till dom och gå på promenader på strandpromenaden så att de kan visa upp sina barnbarn för alla deras vänner som dyker upp längs med promenadvägen! :O

Stooor suck

Precis när mammorna var på väg härifrån och 4 barn gallskrek smsade svärmor och frågade om vi vill komma dit och äta middag imorgon kväll. Jag blir så matt, barnen är vana vid att lägga sig kl 19, varför ska vi krångla och ha dem vakna och griniga bara för att det passar dom? Det är väl banne mig de vuxna som ska anpassa sig efter barnens tiden och inte tvärt om?

Förbannad hets och stress!

Här på Malta finns någon oskriven regel att man måste åka och träffa sina föräldrar och svärföräldrar minst en gång i veckan. Det verkar som man kan slippa undan innan man fått barn men när det finns barnbarn med i bilden MÅSTE man bara ses. Inte nog med det verkar det vara ens ansvar som småbarnsförälder att passa in besöket. Jobbar man måndag till fredag, eller kanske tom måndag till lördag får man åka på sin lediga dag (söndagen), oavsett om man kanske hellre skulle spendera tid med sin egna lilla "nya" familj. I vårt fall har svärföräldrarna jätte mycket aktiviteter, nästan varje dag i veckan har de något med kyrkan, konfirmations undervisning och äktenskapsförberedande kurs och maken jobbar ju skift. Detta innebär att vi nästan alltid måste krånga för att, i mina ögon, åka och visa upp barnen för sina farföräldrar. Det slutar med att vi måste åka dit när det egentligen inte passar, efter kvällsmaten tex när jag egentligen vill vara hemma och varva ner innan lägg dax. Om man sedan inte dyker upp på en vecka så börjar det hetsas och gnällas för att de inte fått se barnen "när kommer ni" osv. Herregud, vi har ju egna liv? Maken jobbar inte kontorsjobb, vänner att träffa osv. Ringer gör hon varje dag, och har vi inte varit hemma och svarat så ringer hon på mobilen och är orolig eftersom vi inte var hemma. Leave me in peace damn it!

Min mormor har alltid varit väldigt nära med sina barn (mamma och mina mostrar) och visserligen har 3 av döttrarna flyttat en bit bort från mormor men en bor kvar i samma stad och enligt mamma träffas inte ens de en gång i veckan. De hörs på telefon oftare så klart men inte nödvändigtvis mer än så. Mormor och morfar hade sina egna liv och så även min moster och hennes familj.

Hur ofta träffar ni föräldrar och svärföräldrar? Har ni barn?

Pupa

hemma mamma med två barn, svenska men bor i Dubai, celiaki och leversjukdom (AIH).

RSS 2.0