Igår kände jag mig lite kaxig, hade ju gått bra att äta hela dagen så när jag kände hur törstig jag var drack jag ytterligare ett halvt glas vatten efter det första. Där gick det åt pipsvängen tror jag för bara lite senare kräktes jag igen :( Kex dieten verkar dock vara ett mkt bra alternativ, bara att ta två när man känner sig lite extra illamående. Tyvärr håller diarren i sig men jag hoppas på bättring snart, ska ev be maken köpa hem nån yoghurt med snäll bakterie kultur och prova innan jag blir så dålig att jag inte äter alls...men jag hoppas ju naturligtvis att det inte ska bli så alls.

Satt på facebook och kollade in lite bilder hos några "kompisar" och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta egentligen. Det verkar som det är precis samma gäng som umgås som det var för 10 år sen med några flickvänner som bytts ut. Några personer har fallit bort pga flytt (som jag tex) men i stort sett är det samma personer som hänger ihop. Är detta ett småstads syndrom? Ska man vara glad att man "tagit sig ur" eller ska man önska att man var kvar?

Idag ska lägenheten visas igen, för miljonte gången känns det. Eftersom jag mått kasst och  maken tagit så mkt ansvar han kunnat för sonen ser vårt hem riktigt för jälvligt ut (ursäkta språket) men jag vågar inte ta i och hjälpa till så mkt. Vill helst inte kräkas igen och magen känns allt annat än stabil. Vi får väl se hur det går...