Jag vet inte vad jag ska göra åt min svärmor. Hon driver mig till vansinne och jag klarar knappt av att vara i hennes närhet. Jag verkligen avskyr människan och snart kommer det bli problem. Någon gång kommer ju sonen att märka av och förstå vad jag känner för henne och jag vill ju trots allt inte att det ska påverka hans relation till sin farmor. Ok, en del av mig är så elak att jag önskar att han inte skulle tycka om henne men när jag sen resonerar vidare så menar jag det inte egentligen. Jag kan inte säga precis vad det är som stör mig så mycket heller, det är många småsaker och när jag försöker tänka klart inser jag ju att om min mamma gjorde eller sa samma sak som hon gör så skulle jag många gånger inte reagera. Något av det som stör mig är följande kommentarer:

"Nanna, hux" betyder ungefär farmor, eller hur? med undertonen att farmor är bäst.

"Ajma kem helwu dak it tifel tighek" Ajma betyder att något gör ont, dvs ajma, vad söt/rar han är min pojke. Först och främst hennes pojke? Aldeles som att hon har något som helst med att göra att han är en rar pojke? Tack och lov har hon ju inget med hans uppfostran att göra! Och vad då farmor är bäst? Hon är ju bara en liten del i hans liv!

En annan gång när vi var ute och gick tillsammans klagade hon på hur jag gick över vägen :O Jag menar, hallå? När man fyllt 29 kanske man kan ta ansvar för sånt själv? Det som hände var att en bil stannade på den sidan som vi stog på och jag gick då ut i vägen för att visa att vi ville över så att bilarna från andra hållet oxå skulle stanna. Det här blev on alltså små hysterisk över, för att jag måste ju stå kvar tills bilar stannat från båda hållen! Har hon nånsin provat att försöka gå över vägen här eller? Ingen stannar ju om inte man tvingar dem till det, dvs går ut i vägen. Jag skulle ju aldrig riskera sonen i vagnen framför mig och den här gången var det ju fritt fram på den halvan av vägen som vi skulle över först.

"Ni vet väl att ni är välkomna hit när ni vill" detta säger hon med en underton av att vi inte kommer tillräckligt ofta.

Vidare kommer det här tjatet om att vi ska komma dit på söndagslunch varje vecka. Bara för att inte jag har familj här betyder väl inte det att vi nödvändigtvis vill/kan spendera varje ledig söndag där? Vi kanske vill umgås lite i vår egna lilla familj oxå?

När vi skulle till London i våras slängde hon ur sig kommentaren att "ni måste hålla sonen i handen HELA tiden för där i storstäderna stjäl de barn". Jaha, vad tror hon om oss egentligen? Att vi är helt puckade eller? Det var ju inte direkt vår första utlandsresa och nog borde hon väl förstå att vi har vett nog att hålla koll på sonen?

Det känns så kränkande att hon tror att vi inte kan ta hand om barnen. Maken hävdar att hon inte menar det så utan att det är kommentarer hon säger till alla men jag kan inte ta det så. Hon borde kunna tänka efter och förstå att man inte vill ha hennes order hela tiden, att man är en tänkande person som kan ta hand om både sig och sina barn.

Efter att jag börjat skriva det här inlägget pratade jag och maken om detta när vi var ute och gick igår och jag kom till en insikt. Anledningen till att jag känner så här ligger nog ett par år tillbaka i tiden när vi hade en diskussion om vårat kommande bröllop och de gnällde över att vi inte skulle gifta oss katolskt eller få en katolsk välsignelse. De försökte få det till att de försökte hjälpa oss att hitta en "mellan väg" medans de i själva verket bara ville ha det som de tycker är rätt. Jag och mina svenska traditioner var inte med, ens på ett hörn. Jag försökte hålla mig ur diskussionen så att det inte skulle verka som att det var jag som vägrade katolskt men till slut fick jag helt enkelt lov att fråga om de inte kunde höra själva vad de sa? Att de körde över mig och mitt levnadssätt. Båda två fortsatte frenetiskt att neka till att de bara körde sitt race och ignorerade mig. Vidare fortsatte diskussionen som följer:

Maken sa: Men varför ska våran kyrka ställa krav på henne? Hennes kyrka ställer ju inga krav på mig?
Svärmor: Vad då för krav?
Maken: Ja att eventuella barn ska uppfostras katolskt...
Svärmor och svärfar i kör: Ja men vill du inte det då?
Här hoppade jag in och sa någon som liknar: Sluta och pressa honom!
Svärfar: Vi ska inte behöva pressa honom, det är något som han ska ha tro på själv
Maken snabbt: Men det har jag inte.....

Där blev det tyst på dem och telefonen ringde och jag tror de gav upp för de har inte tagit upp det efter det här. Hursomhelst så kände jag mig otroligt sårad av hur de körde över mig utan att kunna förstå att de gjorde det. Jag vet ju att religionen hjärntvättar dem men jag hade förväntat mig att de skulle kunna tänka efter och inse vad de försökte tvinga fram. Jag trodde att de hade tillräkligt med respekt för mig och att de visste att jag inte är en dålig person bara för att jag inte är katolik och att de därmed kunde inse att vi inte vore dömda att misslyckas bara för att vi gift oss i protestantisk kyrka. Det här sårade mig nog mer än något annat i mitt liv och jag får kämpa för att hålla tårarna tillbaka bara blotta tanken på det. Jag vet att jag kände att jag tappade respekten för dem båda vid det här tillfället och det är nog grunden till att jag inte kan stå ut med svärmor. Svärfar kan jag väl oftast stå ut med, men det är ju för att han håller en låg profil.

Men i slutändan kvarstår ju problemet....vad ska/kan jag göra åt det för att inte sonen och senare dottern ska bli lidande av detta?