Vi är här! Resan gick bra, alla sov en sväng på planet (olika länge dock) och pappa hämtade oss på flygplatsen. Vi lyckades hålla oss vakna oväntat länge, barnen nästan till 20 och jag nästan till 22 och tack vare detta sov vi "ända till" 5 imorse. Ska försöka med siesta så vi orkar till minst lika länge ikväll :) Efter tidig frukost har mamma åkt till jobbet nu och vi sitter i soffan och tittar lite på Barnkanalen. Sonen frågde varför det var såna babyprogram på tvn och jag förklarade att det är han som växer upp, det är inte programmen som ändrats utan han. Ute är det grått och jag fryser lite men tänk vad skönt det kan vara!

Precis som jag misstänkte blev det en sorglig historia när vi skulle säga hejdå till sonens fröken. Han kämpade mot tårarna men när han kramade henne gick det inte. Självklart var jag inte sen att hänga på, jag hade ju redan gråtit ett par gånger innan dess. Vi klarade oss skapligt ut ur skolan men sen när vi gick över vägbron till parkeringen tilltog det för sonen och när vi satt i bilen brast det helt. Han stor grät och mitt hjärta värkte för honom. När vi sen kom hem tyckte han dock att det kändes bättre så vi kramades lite, tittade på sommarlov och packade klart väskorna. Trots att han känner att han kommer sakna henne känns det inte riktigt lika illa längre och nu tittar han framåt, mot sommarlovet i Sverige.

Två timmar innan väckarklockan ringde, och efter  fyra timmars sömn, kom sonen in för han haft en mardröm och sen var det kört att sova något mer. Det här blir en härlig resa.....

Nu är vi redo för avfärd. Väskorna är packade (så när som på tandborstarna), matsäcken är fixad och taxin är bokad. Kl 4.15 ringer väckarklockan men jag gissar på att jag är vaken innan dess, resfebern är min ständige kamrat.....Snart ses vi!

Sista skoldagen är alltid jobbig för mig. Barnen har så fantastiska fröknar och det är alltid jobbigt att lämna och gå in i det okända. I år är det extra jobbigt då en väninna flyttar från Dubai. Vi har inte umgåtts jätte mycket på slutet så jag har inte riktigt tänkt på hur det kommer bli utan henne runt hörnet men idag, när jag insåg att jag måste säga farväl slog det till. Kvinnan är en mamma till en pojke som gick i sonens klass när vi flyttade hit. Pojkarna hittade varandra direkt och hon har en dotter i pumans ålder så det var alltid tacksamt att träffas då alla barnen var nöjda och lekte samtidigt. Detta innebar såklart att vi spenderade mycket tid tillsammans och det kommer bli väldigt tomt utan henne. Jag kramade henne och sa att jag skulle hålla mig kort, önskade lycka till osv men på vägen hem kom tårarna. Jag kom på så mycket jag hade velat sagt till henne och har nu suttit och skrivit ett kort som jag tänker smyga in under hennes dörr (och det är därför jag gråter igen). Om två timmar åker jag och hämtar barnen för sista gången det här skolåret och då lär vattenfallet börja igen. Sonen är redan inställd på att han kommer gråta och jag vet ju precis hur det blir för mig när han blir ledsen......Fy bubblan vilken dag!

Barnen har i flera år velat åka och titta på inspelningen av Sommarlov men jag har tyckt att det varit för långt ner till Malmö så det har inte blivit av. Iår blir det ju ingen tur till Malta och barnen är tillräckligt stora för att jag ska känna att det känns ok att ta mig ut på "onödiga" resor på egen hand så i år har jag bokat hotell och tågbiljetter och vi ska åka ner. Detta skulle bli som en del i födelsedagspresent till dottern och vi hade gjort ett jättefint presentkort i Photoshop. Igår när barnen tittat på sommarlov (som sker via laptop till tvn för att kunna ansluta med vpn eftersom programmet annars endast kan ses i Sverige) klickade dottern runt och fick upp photoshop och såg presentkortet. Hon kom till mig och sa att jag nog skulle bli jätte arg men hon berättade ändå vad som hänt och jag blev självklart jätte besviken. Man vill ju att presenter ska vara överraskningar! Nu vet hon alltså vad som komma skall men hon sa själv att hon absolut inte ska säga något till sin bror så att han blir överraskad i alla fall.

Maken åkte på jobb inatt så vi har i princip packat klart, det enda jag behöver slänga i är de sista små grejerna som tandborste och det som ska tvättas i sista minuten. Tre vändor kvar till skolan, en simträning och en hiphop klass sen är vi klara för det här skolåret. Gött värre!

Nu får jag snart nog av den här värmen. Verkligen nedräkning till sommarlovet och Sverige resan. Vi far 1a juli och jag längtar. Sonen längtar och dottern längtar nog mest till födelsedagen men också att komma bort från värmen. Jag har varit sjuk den senaste veckan med vad jag tror är det halsonda maken hade innan sin intervju. Det har gjort så fasansfullt ont och gick över i vad som kändes som en så stor klump i halsen att jag nästan kände mig illamående. Vaknade bättre igår, tyvärr inte fortsatt bättre idag men jag är hoppfull :) Imorgon avslutar vi näst sista skolveckan och sen är det bara att börja packa!

Inte för att jag egentligen är speciellt förvånad men makens intervju gick bra idag. Han blev grillad till tusen, en kompis trodde inte sina öron när han hörde vad som hände under intervjun, så jag tycker han ska vara extra stolt. Nu är det bara att vänta och se när han får kursdatum. Härligt värre :)

Ikväll är det lite små tomt här hemma. Dottern sover över hos en kompis för första gången och det är delade känslor från mitt håll. Självklart vill jag att barnen ska växa upp och bli självständiga ungdomar och vuxna men samtidigt är det ju ett steg mot den dagen när de inte längre behöver mig så jag kryper ner i min säng med en klump i magen över att hon är ett steg närmare den dagen.

I söndags överraskade barnen mig med fina hemgjorda kort och en grattishälsning på radion. Mina finaste!

 

I torsdags var en sån där dag som man helst ville glömma. Maken hade tagit ledig från pluggandet på eftermiddagen för att vi skulle kunna åka och åka skridskor med barnen (jag ställer mig dock inte på is igen utan skulle bara vara med som stöd) så vi åkte tillsammans och hämtade efter skolan. Som vanligt var det mer eller mindre kaos runt skolan och maken hade börjat backa ut från parkeringsplatsen men det fanns ingen mera plats just då så han stannade där han var. Då hör vi ett knastrande ljud, någon hade backat in i oss! Jag tittar ut genom mitt fönster och ser en man som inte ens fattat att han backat in i någon utan han försökte fortfarande backa bakåt, samtidigt som han inte ens tittade över axeln utan hade ansiktet framåt!!! Det visade sig vara någons chaufför som när han kom ut ur sin bil sa att hans signal inte gett utslag. Med andra ord hade han helt och hållet litat på sin backsensor, trots att parkeringarna är vinklade så om man kommer från sidan känner den inte av något. Chauffören pratade dålig engelska och det var svårt att kommunicera och ingenting är ju enkelt här så det var bara att ringa polisen. De sa att vi skulle åka till polisstationen så det gjorde vi....mitt i torsdags traffiken.Väl på stationen ville de skriva 50/50 i skuldfrågan men maken sa nej, jag har inte gjort något fel, vi stog still och han backade in i oss. Då får ni åka tillbaka till skolan och ringa polisen igen var beskedet vi fick. Tack för den liksom! Bara köra tillbaka och vi hade faktiskt tur och en polisbil körde förbi precis när vi kom dit så vi slapp ringa och vänta. Maken berättade vad som hände och chauffören berättade sin version, som var samma som våran fast tvärsom!! Polisen kunde därmed inte avgöra vem som hade rätt. Som tur var hade en som jobbar på skolan (G), som är ute och dirigerar traffiken sett det hela så vi fick hämtat honom och trots att han höll med om våran version av det hela hävdade polisen att han inget kunde göra om inte någon tog på sig skulden. Vid det här laget hade chaufförens arbetsgivare dykt upp och hon trodde självklart på sin anställde men jag såg att hon svackade i sin tilltro när G helt höll med oss (G är väldigt omtyckt och respekterad av föräldrarna på skolan). Polisen sa att vi fick åka tillbaka till polisstationen och gå till rum 12 och så skulle vi få gå till rätten för att avgöra vems fel olyckan var. Vi hade tur nog att G erbjöd sig att åka med till stationen och trots att han valde att vänta på sidan tror jag att det var hans närvaro i kombination med makens fråga "ska du verkligen insistera på att det inte var ditt fel"? som gjorde att chauffören tillsist gav upp och tog på sig skulden. Mitt i eftermiddagshettan på 45 grader, 3 timmar efter att vi satte oss i bilen släppte vi av G utanför skolan och kunde äntligen åka hemåt! Nu gäller det bara att få lagat bilen...

Sonen påminde mig om ytterligaren språktokighet som utspelade sig på tåget ner till Arlanda efter påsklovet. Barnen var (såklart) uttråkade redan när vi passerat Hedemora och vi spelade lite kort. Trettio ett är det som funkar bäst när alla ska spela och dottern hade knackat. Turen gick runt en sista gång och när jag, som satt sist, bytte ut ett kort och slängde ett ess som inte passade in suckade dottern stort och sa "ååååhhhh, jag behövde ju det där aset". Jag höll på att dö av skratt och fick förklara hur tokigt det blev och vad ett as är och sen fick vi skratta gott tillsammans alla tre!