På Kidzania får man även hjälpa till att fixa sin egen lunch, på McDonalds eller Pizza Express.

 

Nu har vi klarat av sista skolhämtningen och det blev ännu värre än jag förväntade mig! Jag missade present överlämningen i sonens klass eftersom det gjordes i onsdags morse när det inte är vi som kör men lite tidigare än skolan slutade skulle vi träffas för att ge dotterns fröknar sina presenter. Barnen avslutade sin dag med att sjunga sin farväl sång för sista gången "I had a lovely day at school but now its time to go...goodbye mrs A, goodbye mrs D, goodbye everyone". Redan där kände jag hur jag fick kämpa mot tårarna. Sen fick fröknarna sina presenter och de tackade för allt stöd och för de underbara barnen och gick runt och kramades med tårar i ögonen och jag kunde inte ens få fram ett "tack för allt". När dottern sedan kom mot mig stört grät hon och sa att hon kommer sakna fröknarna så mycket, hon grät sig igenom sina farvälkramar och jag försökte muntra upp henne så gott det gick. Jag grät inte konstant, jag försökte ju visa god min för dottern utan det var mer att det kom några tårar nu och då. Mitt i allt detta kom en mamma från sonens klass inrusande och sa att jag måste komma för sonen är så ledsen. Det var nog tur för på det sättet fick jag med mig dottern ifrån hennes klassrum så vi rafsade ihop hennes grejer och kastade oss ut till sonen. När vi kom ut genom dörren från förskolebyggnaden såg jag så hur de barn i klassen som var kvar stog i grupp runt sonen och han kastade sig i mina armar och störtgrät även han. Där brast det för mig helt, och vi kramades i en enda stor hög då dottern inte hade slutat gråta heller. Med snyftande barn gick vi så mot bilen, jag fick skippa att tacka hans fröknar då det var jätte varmt och svettigt och jag kände inte att jag orkade med mer fröken avsked samtidigt som jag inte ville utsätta sonen för det heller då han redan sagt hejdå. Som tur var lugnade de ner sig efter en stund och vi har nu kunnat prata om vilken tur de har som har haft så fina fröknar att de kommer sakna dem så mycket att de fick gråta!

Det här är ett tidsinställt inlägg, just nu är jag och hämtar barnen i skolan för sista gången det här läsåret. Det kommer vara galet vemodigt för både mig och barnen för de har ju haft så härliga fröknar som lärt dem så mycket och som varit en så stor del i deras liv under det senaste året. Det går liksom inte att sätta ord på hur man känner för människor som lägger ner så mycket av sin själ på det bästa man har. Trots att jag vet att de kommer bli mycket väl omhändertagna även nästa år kommer vi ju alla sakna deras goa fröknar från iår! Sonen har redan lite ångest och vill inte alls lämna sin klass. Och jag gråter bara av att skriva inlägget och titta på bilderna....

 

När maken idag tackade sonens fröknar för allt under årets gång och för att de tagit hand om våra barn som om de är deras egna svarade de båda två att "ja men de är ju våra egna! vi vill inte alls släppa iväg dem till andra fröknar nästa år". Det är viktigt att inte glömma vilken tur man har som får ha med såna här underbara människor att göra!

Jag har ju under året hjälpt till i båda barnens klasser en gång i veckan. Igår och i söndags gjorde jag mina sista insatser för iår och jag fick en liten present av båda klasserna. Jätte gulligt och omtänksamt!

 

 

 

Idag var dagen D, dagen då vi skulle få besked om vilka lärare barnen får nästa år. Det har spekulerats hit och dit bland alla föräldrar på hela skolan i ett par dagar. Precis innan det var dags att åka och hämta barnen började så emailen droppa in. Dotterns kom först, hon får Mrs. K, den lärare som våra samåkningskompisars pojke haft iår och hon är jätte gullig. Som lärar assistent kommer hon få Mrs. S, samma som sonen har haft iår, även hon urgullig och jag är säker på att dottern kommer älska henne. Strax därefter kom sonens email och han får Ms. W som är assisterande year leader för årskurs 1 och 2. Hon var och pratade på ett möte förra veckan om dotterns flytt från förskolan upp till första klass och verkade även hon riktigt gullig och trevlig. Jag fick genast känslan av att hon skulle kunna vara perfekt för sonen, jag tror hon kommer kunna se till hans potential och ge honom utmaningar. Jag vet inte riktigt vem som blir hans assisten men oavsett, snacka om jackpot!

Eftersom skolan slutat när dottern fyller år fick hon idag fira sin dag med klassen och allt som hör till. Skolan har sagt nej till sötsaker och har istället föreslagit att barnen får ta med sig sin favorit bok och dela med sig av till klassen (dvs fröken läser den för hela klassen) så hon valde ut en av sina Octonauts böcker som fick följa med idag. Hon fick sedan ha på sig födelsedagshatten och klassen sjöng för henne. Jag var där och hjälpte till på morgonen så jag såg henne och hon var verkligen i sitt esse!

 

Dottern var trött och grinig, sonen tyckte de kunde mysa lite så hon blev på bättre humör...

 

Här har ju helgen börjat redan idag och några svenskar skulle ha midsommarfirande men eftersom maken är ledig ville vi bada och umgås så mkt som möjligt innan vi åker härifrån så vi tog oss till Wafi för lite poolhäng. Tyvärr var deras "Lazy River" stängd för underhållsarbete så det började med tårar från gossens sida redan där. Barnen vaknar inte efter sex längre, ibland strax före 5 men oftast vid halv sex tiden så han har varit extra trött på slutet. Vi lekte istället i stora poolen och då på den djupa delen. Medans vi väntade på att maken skulle få på sig solkräm visade puman hur duktig hon är på att simma och dyka och kunde dyka ner till botten och känna på kaklet, 2.25 meter djupt! Sonen ville självklart inte vara sämre och visade upp sina färdigheter han med. Både jag och maken var mäkta imponerade så han hämtade dykringarna och sa att vi skulle ha en tävling där de dök i från kanten och se vem som kunde hämta upp sin ring först. Redan när han sa att det var en "friendly competition" insåg jag att det här kommer inte sluta väl....Puman lyckades men sonen fick någon hjärnblockering och kom inte ner alls?! Med hans tävlingsinstinkt och tjuriga humör blev han självklart galen och grät och skrek. Vi försökte lugna ner honom men inget hjälpte. Han försökte dyka efter ringen från kanten flera gånger men kom inte ner mer än max en halvmeter under ytan. Om han redan låg i vattnet fick han upp ringen men det hjälpte ju inte....när han är så där trött och spårar ur tar det liksom aldrig slut, han gråter och gråter. Vi beslutade då att ge upp dykningarna så vi simmade mot grundare vatten och lekte lite där och sonen kom och myste lite med mig (det är så hans utbrott brukar sluta, att vi kramas lite och först pratar igenom vad som hände och sedan går vidare) och när han nu lugnat ner sig helt simmade bara han och jag tillbaka till det djupa och jag gav lite dykinstruktioner. Han fick prova att dyka från kanten utan ring på botten, bara ta sig ner och sätta handen på kaklet och nu när han slutat vara hysterisk kunde han ju direkt! Efter några övningsomgånger provade vi med ring och självklart kunde han! Tänk att det ska behöva bli sånt långvarigt gnäll när han blir så där arg och sur. Han har min envishet och tävlingsinstinkt medans han har makens hjärnblockering när han inte klarar av något. Det gäller liksom att kollra bort deras tankar på det som ska göras, om det blir en för stor grej i deras skallar klarar de bara inte av det!

 

Just nu sitter jag ensam i sängen, maken är ute på kombinerat överrasknings födelsedags och kaptens firande då hans kompis precis fyllt år och klarat av sin kaptensutbildning. Skulle tro att det blir något avsnitt av Cold Case innan jag somnar som en stock, imorgon blir det ytterligare poolhäng.