Telefonen ringde i eftermiddags, det händer väldigt sällan och jag hann inte riktigt på men hann se numret. En minut senare ringde det på mobilen, samma nummer. Svarade såklart och följande dialog utspelas

 

Han i telefonen: Hi, is this Mrs K?

Jag: Yes, speaking

H: Hi, this is Mr. M from DESS, A´s maths teacher. Is this a good time?

(Här stannar mitt hjärta, vad nu? Har sonen gjort något fel?)

J: Yes, yes its fine

H: Ms. B (sonens fröken) said you made a great Lorax costume for A, we also have a Lorax in our class and the mum has no idea how she´s going to go about making it. Would it be ok if I pass on your contact details to her?

 

Herregud människa, tänkte jag säga, skrämma livet ur folk på det där sättet :D Istället svarade jag glatt att jag inte hade några som helst problem med att han lämnade mitt telefon nummer till den här mamman, att jag inte hade lust eller möjlighet att sy en till one-piece men att jag gärna hjälpte henne på traven.

 

Den här mamman kontaktade sedan mig en halvtimme senare och jag delade med mig av de tips jag hade och hon ska få låna mönstret så ska hon försöka sy en one piece hon med. Ska bli spännande att höra hur det går för henne.

 

Det har blivit klart att sonens årskurs kommer att göra sin show/teater föreställning om ett par veckor. Deras tema just nu är sustainability dvs, vad som är hållbart när det gäller miljön så showen kommer ha med det att göra och man har valt knyta ihop det med boken/filmen The Lorax (förövrigt en riktigt bra film om du inte har sett den).

 

 

Barnen har fått göra auditions för de roller de var intresserade av och sonen fick rollen som självaste Lorax. Största problemet med detta är hans kläder, vad ska han ha på sig och hur ska man få tag på det? Orange är ju inte den mest sålda färgen när det gäller kläder! Efter lite resonerande med sonens fröken blev det bestämt att jag skulle försöka sy en onesie (kallar ni det one piece på svenska?) så jag for till Satwa (textil meckat här i Dubai) men jag hittade inget "fluffigt" tyg. Var inställd på något filtliknande material men fick ge upp och ta vanlig hederlig trikå. Spenderade kvällen igår med att rita och klippa mönster och klippa tyg och imorse fick jag äntligen börja sy. Det körde ihop sig ganska direkt när det inte blev bra när jag skulle sy fast blixtlåset. Trikån var för tunn och sträckte ut sig för mycket så dels blev det för mkt tyg "över" längst upp men det blev även gräsligt fult. Efter tre försök gav jag upp och bestämde mig för att sy dit det för hand istället och det innebar ju att det tog en himla massa mer tid än beräknat. Fick klart det när sonen simmade i eftermiddag och imorgon ska jag sy mer. Hoppas det blir skapligt!

Det är i det närmaste omöjligt att få tag på vaniljsocker här nere. Tidigare har maken köpt på Malta men när han var där förra månaden fanns det inget där heller. Sedan dess har han letat i England, på olika ställen men inte heller hittat. Jag har letat på engelska matkedje hemsidor och amazon utan lycka. Jag tänkte att det måste ju gå att göra själv och vaniljstång är riktigt billigt här. Jag googlar ofta på både svenska och engelska när det gäller recept och jämför och gör ofta en blandning. Hittade ett Jamie Oliver recept som var lika på båda språken. Gjorde halva receptet precis som Alma Mater gjort (2 kilo vaniljsocker är lite mycket!) och jag är verkligen nöjd med resultatet så här långt, hoppas det smakar bra också!

 

VANILJSOCKER

 

1 kg strösocker

4 vaniljstänger

 

Till det här receptet behöver man en matberedare. Lägg vaniljstängerna i matberedaren, kör med metallbladet, skrapa sidorna och kör igen.

Tillsätt sockret och kör i 2 minuter. Sila blandningen, lägg tillbaka eventuella klumpar i matberedaren och kör igen. (Man kan upprepa den här proceduren flera gånger om man vill ha riktigt finns socker.)

Resultatet blir en lite askgrå blandning – det kallar jag för riktigt vaniljsocker!

 

Förvara i en lufttät burk. Det räcker i evigheter.

Den ändringen jag ska göra till nästa gång är att inte försöka mixa allt på en gång. Jag har ingen matberedare utan en mixer som sitter på en bakmaskin och detta innebar att den inte kunde hantera så mycket socker utan bara det längst ner blev mixat. Jag fick istället hälla upp allt i en skål och mixa lite åt gången. Sedan blandade jag allt innan jag hällde upp det i glasburken. Jag ska även ha med lite socker när jag mixar vaniljstången, det blev mycket små små vaniljbitar i hela skålen och runt kniven och det var svårt att ta tillvara på all vanilj. Jag tror att lite socker med samtidigt skulle hjälpa. 

 

Dottern sjunger i skolkören och tycker det är jätte kul. Snart börjar Dubai Literature Festival och skolkören ska vara med och sjunga i öppnings cermonin. Självklart vill hon vara med och trots att det är sent på kvällen (19.30) har vi bestämt att det är ok som en engångsföreteelse. Det är dresscode till det här och barnen ska ha på sig typiska emiratiska kläder. Pojkarna ska ha dish dash (de vita "klänningarna") och flickorna färgglada klänningar med guld huvudbonader. Dessa klänningar hittas till bästa pris i Naif, i det gamla Dubai där gatorna är trånga och det är folk precis överallt (guld och krydd marknaderna ligger ungefär där också). Jag såg inte fram emot att behöva åka dit i helgen, utan maken, då det alltid är extra mycket folk på helgerna och parkeringar är lika sällsynta som is i öknen. Som tur var lyckades vi ta oss iväg i fredags, efter makens sim och jag och dottern fick in och leta kläder medans maken och sonen körde runt runt. Vi fick tag på det vi skulle och dottern är mäkta nöjd med sitt val. Själv skulle jag önskat att hon valt en mer färgglad klänning men samtidigt får man ju välja sina strider och den här gången var det ju inte så himla noga.

 

 

Men gudars vilken vecka det har varit. Maken har förberett sig för sina simulator pass och i samma veva kom mars schemat ut. Vilken överraskning vi fick när han hade fått en flygning de dagar han tidigare hade fått semester! Maken spenderade dyrbar tid som han hade behövt till att förbereda simmen till att försöka lösa detta. Vi skulle ju åka till Malta en vecka och sedan dela på oss då han åker hem och jag och barnen åker till Sverige. Allt blev helt plötsligt upp och ner och jag fick ångest över att bli ställd i en situation där jag skulle bli den som bestämde om barnen skulle få träffa farmor och farfar eller inte. Det är så himla tufft, jag har ju verkligen ingen lust att spendera tid på Malta utan mannen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på, det är säkert en kombiation av många småsaker. Hursomhelst löste det sig skapligt, han fick tillbaka semestern men de la in en så kallad "available day" dagen innan semestern (istället för den schemalagda lediga dagen) och vi skulle försöka åka en eller två dagar innan hans semester. Schema läggarna fick det att låta som ett misstag och sa att bara hon på semester avdelningen hör av sig tar vi bort den. Maken emailade henne igen men inget hände. Nu är det ju helg här och han är nu på väg till London så det får vänta tills på måndag. I värsta fall åker jag och barnen tidigare och så får han komma själv men vi får se hur det går.

Jag är ju jätte glad över att vara hemmafru/heltidsmamma och många gånger har jag tänkt "vilken tur jag har som inte har den där stressen som många verkar känna i Sverige över jobb och förskola" men jag inser att det nog är lika mycket pusslande ändå. Kanske inte på samma sätt men det räcker att en liten liten förändring i barnens aktiviteter så är det "kört". Det finns inget spelrum i deras scheman. Sonen har blivit uppflyttad ännu en grupp i sin simning och nu vill de att han simmar tre gånger i veckan istället för två. Han simmar ju även en gång i veckan med skolans simlag och jag är inte säker på om man som 9 åring ska behöva göra en sån "satsning" på en enda sport. Den nya gruppen kostar mer men vi behöver inte betala något extra den här terminen så vi provar tre gånger i veckan terminen ut och ser vad sonen tycker och känner och så kan vi avgöra om vi ska betala för två eller tre gånger i veckan nästa termin (den som börjar efter påsk). Men det största "problemet" som uppflyttningen innebär är ändå att han nu inte kan simma på de tider han simmat, och jag räknat med, i aktivitets pusslet. Vojne, vojne vad jag provat flytta olika aktiviter för att få till det och till slut löste det sig. Ända tills jag imorse insåg att det inte alls löst sig just nästa vecka eftersom sonen tackat ja till en simgala med skolan på måndag (den dagen han ska simma numer) så nu får vi inte till tre dagar den här veckan ändå! Bara att börja pussla igen för att försöka få till det och det löser sig genom att han får skippa att simma med skollaget på onsdag så att han kan simma med simklubben. Onsdagar är även dotterns simdag men inte på samma ställe så maken och jag får helt enkelt hänga vid olika pooler. Pust!

Ibland kan inte livet vara bättre än så här!

 

Den här veckan har varit lite av hell week för mig. Maken har varit på långflygning till Houston och vi har haft kvällaktiviteter varje kväll. Det innebär att vi kommer hem efter det som är våran normala middagstid och jag måste på rekordtid fixa kvällsmat, hjälpa dottern tvätta håret, packa upp skoväskor, fixa morgondagens lunchlådor, förhöra stavningsläxor och lyssna på dotterns läsläxa. Det är stressigt att få till allt och nu är jag helt slut efter 4 såna kvällar. För att spä på det hela är det idag Askonsdag och alla, vad som känns som, miljoner (indiska) katoliker här i Dubai bara måste gå på mässa. Kyrkan ligger tyvärr granne med barnens skola och imorse missade jag kettlebells för det var totalt kaos utanför skolan. En liten bit på 150 meter tog oss 25 minuter! Det var inte mycket bättre i eftermiddags när vi skulle hem för trots att mässan börjat för 15-25 minuter sedan vällde det in folk. Och minst hälften av de som kom skulle gå över vägen där jag behövde köra. Två gånger (!!) då man måste åka bort och göra en u-sväng och sedan passera samma väg igen. Helt galet! Inom mig svor jag högt och önskade i hemlighet att det inte var så fritt att utöva andra religioner ;) Tack och lov kom maken hem ikväll (men självklart EFTER jag nattat barnen) så nu får han köra till skolan imorgon. Efter helgen har vi också halvterminslov och vi ska åka till Al Aqah och bara ta det lugnt och njuta på våran absoluta favoritplats här i UAE.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Sonen hade slagit på grillen åt mig när vi kom hem från simningen ikväll och när jag kom dit för att lägga på min köttbit upptäckte jag att gasen aldrig tagit eld så det var massa gas i grillen. Jag öppnade locket för att vädra ut men när jag slog på blev det ändå en explosion. BANG sa det och jag blev rätt chockad. Väl inne upptäckte jag sedan att jag bränt håren på ena armen....undrar hur det gick med håret på huvudet tänkte jag och gick genast och kollade i spegeln. Självklart hade en del av håret på ena sidan blivit svett och aldeles "knorrligt". Äh men vad fan då! Min frisörska är ju en upptagen kvinna och kunde såklart inte komma och fixa situationen imorgon så nu ger jag mig ut på djupt vatten och provar en annan (rekomenderad) frissa. Vi får väl se hur det hela går!

I tisdags var det alltså dags för terränglöpnings staffetten. Puman var i sitt esse på väg till skolan, uppspelt och glad. Radiokanalen vi lyssnar på har "schoolrun shoutout" där de under ett par minuter läser upp hälsningar till olika barn (och vuxna) på väg till skolan. Jag hade skickat en en hälsning till puman och de andra löparna från DESS och det kom med! Gissa om hon var nöjd? Dottern fick åka buss till tävlningen tillsammans med de andra barnen som skulle springa och jag och maken hämtade upp sonen och åkte dit för att titta på. Själva eventet var det mest oorganiserade jag varit med om. En hel hoper skolor (och därmed en hel skrälldus med vuxna) och det fanns i princip ingenstans att stå där man kunde se löparna. När puman sprang kunde vi knappt se om det var hon eller inte. Hon sprang jätte fint och tog in många placeringar men tyvärr hade hon en tjej som avslutade för sitt lag som inte var lika pepp och med fighting spirit som vissa andra och hon gick i princip hela sitt varv, "jag är trött", så laget kom sist. Det viktiga var dock att dottern hade en kul upplevelse och att hon kände sig nöjd med sin insats och det gjorde hon!

 

Treornas sportdag!

 

Hjärtat svämmar över av stolthet. Vi är hemma från simlektion och idag var det dags för "200 test". Det är ett test de i swim squad delen av simklubben gör med jämna mellanrum, dels för att se att barnen utvecklas men också för att avgöra vilken grupp de ska simma med. Det går ut på att simma 200 meter på 6 minuter (inklusive vila) och detta upprepas 3 gånger. Det innbeär att ju fortare man simmar ju mer vila hinner man få. Sonen simmade lysande, som vanligt, och hade förbättrat sin tid från november med ca 30 sekunder. För dottern var detta första gången någonsin och tränaren frågade mig om jag trodde hon skulle fixa 200 meter på raken. Jag svarade att man kan aldrig veta, hon är envis och ger inte upp. Mycket riktigt, puman kämpade på och trots att det tog henne närmare 6 minuter att ens simma de där 200 meterna startade hon igen med de andra, i princip utan vila. Både jag, tränaren och en annan mamma var mäkta imponerade. På den sista 200 vändan var jag fram till poolkanten och hejjade på henne, hon var helt slut men gav inte upp och trots att hon var så trött falnade inte hennes sim teknik nämnvärt. Vilken kämpe! Missförstå mig inte, stoltheten beror inte på hur snabbt de (sonen) simmade utan helt och hållet på deras inställning och kämparglöd. Medans några barn knappt ens försöker under lektioner och såna här test biter de alltid ihop och gör sitt bästa. Tränarna bjöd in till att komma på en extra träning den här veckan för att kunna göra ännu ett test i inomhuspoolen där det är svalare vatten och man kan/orkar simma fortare men inget av mina barn ville det förrän tränaren sa att sonens tid är i precis på gränsen till uppflyttning till en mer avancerad grupp och att han gärna ville se honom förbättra sin tid lite till. Där tändes jävlar annamat i gossen och helt plötsligt ville han gärna simma imorgon igen :) Dottern kände sig helt slut och ville absolut inte simma igen och jag sa att det var helt ok men att hon fick ställa in sig på att åka dit och titta på så att hennes bror fick försöka förbättra sin tid. Jag hade på känn att hon skulle ändra sig och så fort hon fått duschat och ätit lite mat kände hon sig mycket piggare och gladare och sa att hon faktiskt gärna ville prova ännu ett 200 test så nu drar vi till den fina inomhus poolen imorgon och kör ytterligare ett pass!

Barnen ville gärna börja spela golf så vi tog en liten tre dagars camp för att de skulle få känna på det över jullovet.

 

Här kommer några gamla bilder från hip hop avslutningen innan jul.

 

 

 

Idag var det dotterns tur att komma hem och vara stolt. Hon hade blivit uttagen till att representera skolan i ett av deras stafettlag i terränglöpning! På tisdag blir det nu ännu en sporteftermidd

Inte världens bästa bilder jag vet. Tog dem med mobilen imorse men allvarligt talat, visst kan även öknen vara vacker!

 

Sonen har blivit uttagen till att vara med i skolans lagkappslag. Det är verkligen ett steg framåt och han är nog både glad, lite rädd men allra mest stolt. Oavsett vad jag tycker om simfröken (och det kommer i ett annat inlägg senare) som är ansvarig för skollaget är jag såklart glad för hans skull och hoppas det går bra nästa vecka.