Förra veckan var vi på kvart samtal, som vanligt halvvägs igenom skolåret. Inga direkta överraskningar, vi har ju sett barnens rapporter som vi fick innan half term/sport lovet och vi känner ju våra barn också. Barnen får ett omdöme i "effort", dvs hur väl de försöker (uppdelat på "försöker aldrig sitt bästa, försöker oftast sitt bästa och försöker alltid sitt bästa) och sedan får de ett "betyg" i några saker som visar om de behöver bättra på, ligger där de förväntas vara eller över vad som förväntas. För mig är det allra viktigaste att de alltid försöker och har en positiv inställning, det mer akademiska kommer med tiden bara man försöker. Dottern fick högsta betyg i "effort" i alla ämnen, ligger där hon förväntas vara utom i läsning där hon ligger över. Trots att hon är juli barn är hon ju i och med den engelska uppdelningen av klasserna yngst i sin klass så vad mer kan man begära? Fröken hade inte så mycket att säga när vi träffade henne utan vi fick några tips på hur vi kan hjälpa henne lite med att förstå det senaste de jobbar med i matten och hon kunde bara konstatera att dottern är en positiv och glad tjej som alltid försöker göra sitt yttersta. Sonen fick såklart topp betyg i allt, inställning och i vad han presterar. Fröknarna konstaterade att han i mångt och mycket ligger på nivå med de som går i klassen över honom. Jag har ju undrat ibland om han pressas för mycket i skolan men han trivs ju och bara vill lära sig mer och mer så jag försöker släppa de tankarna. Det finaste vi fick höra var "he´s a credit to both of you" och "she´s a joy to have in the class" och hur kan man göra annat än pösa över av stolthet? Vilka barn vi har!