Just när jag lämnade kliniken kändes det inte så där överväldigande positivt men det berodde nog på att sjukgymnasten är ledig på torsdagarna så mitt nästa besök blir inte förrän på söndag och jag ville ju få fart på det hela. Jag är väldigt otålig och vill tillbaka till kettlebells så snart som möjligt, två månader utan träning känns som en evighet. Nu när det hela sjunkit in lite och jag tänkt lite mer på vad som hände under mitt besök så känner jag mig nästan rörd till tårar över sjukgymnastens mottagande av mig. Stelheten som inte ville ge med sig har påverkat mig mer än jag kanske trott och jag har tyckt väldigt synd om mig själv och haft väldigt nära till tårarna men hon läste av mig och min personlighet så himla bra och såg precis vilken pepp jag behövde. Hon var positiv utan att gå till överdrift, när jag tex gnällde lite över att läkaren inte skickat mig på sjukgymnastik tidigare sa hon att jag inte skulle tänka på det, "du är här nu och det är det som räknas". Hon var verkligen duktig och jag inte vet alls hur det gick till men hon pressade på underarmen på något vis och vips kunde jag röra handleden bra mkt bättre, vi var in i gymmet och kastade lite boll och hon visade massa övningar som jag kan göra. Hon frågade hela tiden om något vi gjorde gjorde ont och svaret var alltid nej, vilket enligt henne var väldigt positivt. Vi pratade om min kettlebells träning, jag berättade om min tränare som är så  himla kunnig på sitt område och allt som hör till kroppen. Att sjukgymnasten förstog att jag efter nästan två månader är lite smådesperat att komma tillbaka till min träning kändes så klart bra, min tränare pratade om sjukgymnaster som inte tränar själva och som tar den enkla utvägen och säger att man ska låta bli en viss övning om det gör ont, istället för se om man gör den fel och hitta en lösning. Sjukgymnasten frågade när jag tänkte försöka börja träna igen. Jag berättade att läkren hade gett mig klartecken att börja när jag ville så länge jag inte gjorde något som böjer handleden och riskerar mjukskador (så kettlebells är "säkert", bara raka handleder där) men att jag rent spontant hade planerat att köra sjukgymnastik i en vecka först men att jag självklart skulle följa hennes råd. Hon sa då att eftersom jag har en seriös tränare som vet vad hon gör tyckte hon att mitt resonemang var utmärkt och att för min egen självkänslas skull absolut skulle börja så fort jag haft ett par till besök hos henne. Jag känner att jag fick jätte bra förtroende för henne och att det nog finns en stimma av hopp trots allt.