Alltså det är så galet svårt att ha två så olika barn, akademiskt, sportsligt och temperament mässigt. Sonen gör ju det mesta "rätt" i skolan, han får diplom för både det ena och det andra och resultatmässigt ligger han alltid i toppgruppen. Tidigare iår blev han vald till "Corridor King" (fråga mig inte vad det innebär) med motiveringen "för att han alltid producerar utmärkta resultat och är en jätte bra förebild för andra och artig". Det här är inget som vi på något sätt stressar honom till, han älskar skolan och av någon anledning är det mesta enkelt för honom. Jag tror jag har berättat om att alla barn på skolan tillhör ett "hus". Det är som i Harry Potter, där man under skolåret tjänar poäng för sitt hus för att utse ett vinnande hus när skolåret är över. När han gick i ettan blev han vald till huskapten för Jaguarerna, en stor ära då bara ett par tjejer och killar ur varje årskus blir utvalda och det innebär att man anses vara ett föredömme och en bra ledare inom gymnastiken. Från och med i år väljer de tydligen ut ett par "sports captains" och ett par "house captains" där house captains har någon form av administrativ uppgift och ska räkna poängen. Sonen blev vald till detta för hela tredje och fjärde årskursen. Han fick utmärkelsen och sin skylt att bära på uniformen vid en ceremoni inför hela mellanstadiet igår. Självklart är han (och jag!) stolt och glad och jag fick göra en grej av det hela och tala om hur kul det var osv för att han skulle känna att jag var stolt över honom. Men då kommer såklart bakslaget, puman känner sig jätte ledsen för att han blivit huskapten igen och hon aldrig varit det. Hon kan inte förstå att inte alla kan vara huskapten och att hon faktiskt slår ur underläge då hon är yngst i sin klass medans sonen är äldst. Samtidigt ser hon att vi blir stolta när sonen får utmärkelser, vad ska man göra liksom? Jag kan ju inte ignorera det han gör. Jag försökte förklara att vi älskar henne precis som hon är och att vi är jätte stolta över vad hon åstakommer både i och utanför skolan men jag tror inte riktigt det hjälper, hon känner sig ändå sämre än sin bror och säkert mindre uppskattad av oss. Jag tror att vi måste försöka tänka på att ge henne mer uppskattning så fort hon gör något bra.