I torsdags hade vi kvartsamtal med båda barnens fröknar.

 

Det började med dotterns på morgonen, hennes fröken är jätte gullig och jag är övertygad om att hon är en enastående lärare med. Hon berättade att det är en glädje att ha puman i hennes klass, att hon är omtänksam, mogen, glad och hjälpsam men att hon även lyssnar på instruktioner och hjälp och inte ger upp vid motgång utan provar igen till det blir rätt. Hon berättade att man väljer "kung" och "drottning" (någon som gjort något extra bra) varje dag och att dottern ofta blir vald. En gång hade fröken glömt vem som varit dagen före och valde dottern igen. Då sa dottern "Mrs, K, du behöver inte välja mig, jag var igår, du kan välja någon annan" och det var något som imponerade på fröken. Vidare visade hon hur hennes skrivande utvecklats sedan hon började, hur fröken sett varningsflaggor över dotterns relativt dåliga bokstäver och förberett sig på att hon skulle behöva extra hjälp. Nu en månad senare har dottern dock gjort jätte framsteg och har gått från att vara bland de sämsta i klassen att nu ligga på medel, i mitten. Jag förväntar mig inte mer än att barnen ska göra sitt bästa i skolan men jag tror att om man alltid är "sämst" kommer det någon gång att påverka ens självförtroende så det var verkligen en lättnad för mig att få höra detta. Självklart är det även skönt att höra att hon inte visar upp sig på samma sätt som här hemma när det kommer till skolarbete! Här hemma är det ju bråk och tjafs varje gång man ska läsa eller göra läxa.

 

På eftermiddagen hade vi sonens samtal. Här var vi väl inte direkt oroliga, han har ju en annan personlighet och är alltid glad och sugen på skolarbete. Ms. W hade så bara bra saker att säga, att han är entusiastisk, glad, hjälpsam och artig. Flera gånger nämnde hon att han är intelligent och använder det på rätt sätt. Hon menade att det är lätt att bli lite lat och avslagen om man har lätt för sig, men inte sonen, alltid intresserad och sugen på nya utmaningar. Hon berättade att de är en liten grupp i klassen som är väldigt intelligenta (nu vet jag inte om jag eg tycker att det är rätt utryck, är sonen egentligen mer intelligent än andra eller är det att han hör till de äldre i klassen och därmed är lite mer mogen och kan ta åt sig bättre?) och att den här gruppen sporrar varandra till nya framgångar och att de i prinicp redan klarat av det som står i kursplanen för åk 2 och att de snart kommer börja jobba på åk 3 kursplanen. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta, har läst någonstans att man tycker att barn inte ska stressas att lära sig men samtidigt vet jag ju att HAN vill. Tycker det borde vara bra att han känner att han får utmaningar och inte blir bekväm och lat.

 

Hursomhelst kan jag bara känna mig stolt och glad och lycklig efter samtalen, fick lite tårar i ögonen över allt beröm de öste över barnen. Hoppas det fortsätter i samma bana!