Vi har ju samkört till skolan fram tills nu och det har varit skönt att bara behöva åka en gång om dagen men i höst blir det 4 barn som ska köras. Därför hade jag sagt att jag inte längre känner mig bekväm att köra alla barnen själv. Jag föreslog att vi kunde åka tillsammans och därmed slippa köra två gånger om dagen men ändå vara två vuxna som hämtar barnen. Samtidigt lämnade jag dörren öppen för att vi kanske kunde lösa det hela om det kändes bättre när skolan kommit igång osv.

 

Så fick jag idag ett PM på FB där den andra mamman skrev och frågade hur vi hade sagt, hon minns att jag sagt att jag inte kände mig bekväm men att hon inte mindes vad vi bestämt. Samtidigt passar hon på att säga att 4 barn inte är något problem för henne, en passning som så klart får mig att känna mig "dum" som inte är bekväm med detta.

 

Saken är att jag självklart inte är sugen på att behöva köra till skolan två gånger om dagen och skolskjuts är inget alternativ känns det som, jag gillar den sociala biten och vill gärna ha den där dagliga kontakten med fröknarna samtidigt som jag inte är övertygad om säkerheten och bekvämligheten med skoltransporten. Samtidigt tycker jag det är lite jobbigt att ha ansvar för hennes barn då de är lite "vildare" än mina. Missförstå mig inte, mina barn är inga änglar MEN jag vet vart jag har dem. När vi går från bilen till skolan håller sig mina i närheten av mig medans hennes son springer långt iförväg och dottern som kommer med iår är inte lugnare hon. Medans vi väntar på att klasserna ska öppnas känner jag ett ansvar för att jag har koll på att de barn jag har med mig inte gör något man inte får, tex klättrar på klätterställningen (skolan vill inte att den ska användas före och efter skolan pga försäkringsskäl) eller är dum mot något annat barn. Mina barn är vana vid detta och håller sig i närheten medans hennes son jagar sina kompisar och jag har aldrig koll på honom. Nu vet jag därmed inte riktigt vad jag ska säga, det känns ju som hon öppnar för att hon hoppas att jag ska ändra mig samtidigt som jag inte alls vill säga att jag är ok med det hela när jag just nu inte är det och inte vet hur det kommer att arta sig när skolan väl börjar. Kanske visar det sig att hennes son mognat över sommaren, kanske inga föräldrar väntar utanför dörren med sina andra klassare? Dilemma, dilemma, dilemma.