Om en vecka ska vi väl packa det sista och pussla in grejerna i bilen. Jag får fjärilar i magen när jag tänker på att jag snart får vara tillsammans med maken igen. Härligt!

Sonen däremot är ett annat kapitel...idag frågade jag barnen om de ser fram emot att flytta till Dubai och han skakade sorgset på huvudet. Lilla gubben. Som vuxen kan jag ju resonera och förstå att han snart kommer känna att Dubai är hemma men så funkar det nog inte för honom. Han vet ju bara att han lämnat det han sett som sitt hem i hela sitt liv och har ingen aning om att han kommer få bo i ett fint hus, gå i en bra skola, träffa nya kompisar och även kunna träffa dem på playdates. Det spelar ingen roll om jag berättar detta för honom för han förstår nog inte innebörden ändå. Sen undrar jag i mitt stilla sinne varför han inte pratar med mig om sin oro, varför säger han bara något när jag frågar honom rakt ut? Är det för att han inte vågar/vill prata med mig om det eller är det för att det kanske inte är ett så stort problem att han bär det med sig hela tiden utan bara tänker på det när jag frågar? Jag tror och hoppas på det sistnämda för om han inte ville/vågade prata med mig skulle han väl inte ens berätta när jag frågar? Och som maken sa, barnen verkar ju leva dag för dag så han tänker nog inte på det med flytten dagligen.