Igår skulle då dottern till skolan igen, hon började gråta redan i bilen på väg dit när sonen konstaterade att han inte ville till skolan och att hans syster inte heller ville. Jag stannade med henne och tänkte att hon skulle känna igen sig, komma ihåg hur kul hon har och känna sig bekväm men icke... hon stannade inom räckhåll från mig och varje gång en mamma kom och lämnade ett barn grät hon. När jag till slut gick grät hon hysteriskt och sträckte sig lååångt efter mig genom glasrutan. När jag kom och hämtade henne var hon doc på super humör och ville inte åka hem. Hon hade gråtit en stund efter jag gått och kommit på några gånger under dagen att hon saknat mig och gnällt "mamma mamma". Jag tror hon får gå en extra dag på måndag igen så hon får lite kontinuitet i det hela och förstår att jag faktiskt kommer tillbaka och hämtar henne. 

Tog mig även ett snack med sonen, han har ju jätte kul i skolan och det är så onödigt och dumt att han gnäller varje morgon och säger att han inte vill gå till skolan. Bevisligen påverkar det dottern som tror att skolan inte är något bra, hon vill ju göra allt som honom.

När vi väntade på att dottern skulle bli färdig och vilja åka hem kom sonens gamla fröknar ut och pratade med honom. Han var väldigt blyg och ville inte krama dom. De berättade att de saknar honom och fortfarande älskar honom men han var stel som en pinne. I bilen hem berättade han dock med gråten i halsen att han saknar dem med....Jag förklarade att det var normalt att sakna sina gamla fröknar  och att han ju kan säga hej till dem när vi hämtar dottern så behöver han inte sakna dem så mycket.

Med båda barnen i skolan lyckades jag och maken städa färdigt snabbt som attan och hann njuta av ett avsnitt av Bones i soffan innan det var dags att åka och hämta barnen i skolan. Han har varit standby onsdag, torsdag, fredag och lördag men inte blivit utringd en enda gång så vi har haft kanon mycket tid tillsammans, perfekt!