Idag hade jag besök av en kompis och hennes två barn. Vi kom att prata om när och hur det är dax att gå tillbaka till jobbet. Det satte griller i huvudet på mig, för egentligen skulle jag ju tycka att det vore trevligt att jobba lite, komma iväg från allt det där "hemma". Men å andra sidan får jag panik (ok, lätt överdift) över tanken att bara ha 24 semsterdagar på ett år. Detta skulle ju innebära att jag måste jobba när barnen har sommarlov! Goodbye till långresor till Sverige osv. Plus att jag allra helst bara skulle vilja jobba de timmarna som barnen är i skolan och det är inte direkt såna krav man vill komma med på en arbetsintervju. Sen är det ju det där med skattelättnaden som maken får för att han är den enda inkomsttagaren i familjen....den innebär ju att jag måste tjäna rätt bra med pengar för att det ska vara "värt" det att gå till jobbet. Ska försöka förklara hur det funkar. Om både jag och maken jobbar betalar vi båda skatt, man har en viss summa (X) som man får tjäna skattefritt och sen kommer det i trappor hur mkt skatt man betalar. Om bara maken jobbar får han tjäna mer än X skattefritt, det är inte X gånger 2 men kanske X plus halva X. (Hänger ni med?) Eftersom han är "höginkomsttagare" är det alltså bättre att han får tjäna mer pengar skattefritt och därmed hamnar mer av hans inkomst oxå i lägre %satser. Så när jag räknar efter om det är "värt" för mig att gå till jobbet måste jag se om min lön överstiger den besparingen som maken gör på sin skatt. Visserligen gör den ju det men på det måste man räkna av någon form av nanny/barnpassning oxå. Efter resonemang med en annan mamma här nere på msn ikväll har jag dock insett att det faktiskt är lika bra att inte jobba, barnen blir sjuka och man måste vara hemma (VAB finns ju inte) och så alla mina egna besök på sjukhuset.