Idag var sonens andra dag i skolan. När vi kom dit frågade jag fröken hur hon tyckte att det hela skulle gå till och hon ansåg att jag bara kunde lämna. Det var mindre kaos än i fredags så jag sa att jag ville lämna mitt mobnr så att de kunde ringa mig ifall han grät jätte mycket och det tyckte hon var ok. Bilresan till skolan hade jag förberett honom på att han skulle få vara ensam längre på skolan den här gången så att han visste lite vad som komma skulle ifall jag kände tårarna komma och jag fick gå kvickt igen men den här gången var jag sansad nog att jag kunde säga ett ordentligt hej då. Jag förklarade att han skulle stanna själv på skolan idag och leka med de andra barnen och att jag skulle komma och hämta honom sen. Han kämpade mot tårarna men vi kramades och jag fick en puss innan jag gick. Själv grät jag i bilen hem för han såg så himla ledsen ut och för den kämpe han är men jag var stolt över att jag hade kunnat säga ett riktigt hej då den här gången. Hörde inget från fröknarna under dagen och när jag sedan hämtade honom blev han jätte glad att se mig, han stog där i klassrummet med ryggsäcken på ryggen och vinkade så fort han fick syn på mig. Fröknarna sa att han inte gråtit på hela dagen och att han lekt och varit med jätte bra. Min underbara gosse! Det var jätte skönt att höra för det är ju trots allt för hans skull som han ska gå 2 gånger i veckan, inte för vår skull. När vi var på väg in i bilen kom ett flygplan in för landning och sonen sa "pappa jobba" och han blev glad när jag sa att pappa inte alls jobbade utan var hemma och väntade på honom. Han är verkligen ett glädjeämne i våra liv!