Jag blir så trött på svärmor....hon bara får mig att känna mig kass. Det är hela tiden något hon oroar sig för när det gäller sonen, är det inte det ena så är det det andra, kommer han skära sig på hennes totalt slöa matkniv? kommer han ramla och slå sig? klarar han av att stå på stolen så där? kan han verkligen gå ner från stolen själv osv osv osv. Ett par gånger orkar jag höra på det men till slut blir det för mycket och jag intar "försvarsposition" och snäser av henne med att vi/jag har koll och att hon måste sluta oroa sig. I mitt hjärta känns det som hon inte tycker att jag/vi gör ett bra jobb med sonen, att vi inte inser faror och att vi utsätter honom för fara i onödan. Maken säger att det inte är fallet, att hon ju är lika orolig hela tiden över allt, men det hjälper föga (grav hormoner kanske?) det känns ändå som jag inte duger som mamma åt hennes barnbarn. Egentligen skulle jag väl inte bry mig överhuvudtaget om det ens var fallet, jag vet ju själv att jag inte utsätter sonen för fara men att jag under övervakning får prova nya grejer och bygga upp sitt självförtroende att han kan göra saker på egen hand, men det känns ledsamt ändå. Hoppas svägerskans bebis väljer att stanna hos dem så hon blir mormor i början på nästa år och vi får lite lugn och ro...