Efter en mycket deprimerande dag igår, jag kände mig ifrågasatt vad gällande sonens behov av att "leka med" andra barn samt mycket krämpor fortsatte det lite likadant idag. På eftermiddagen var jag dock med sonen och maken ut till en lekpark där sonen gick loss på gungor och rutchbana samt jagade katter. Efter det var vi till "min" optiker och valde ut ett par nya glasögon så nu är jag jätte nöjd! Det kommer bli jätte annorlunda, har aldrig haft något liknande förut. Spännande och väldigt kul.

Imorgon ska vi till gynekologen och se att allt är bra med bebis. Ska bli kul att se om det blir ultra ljud igen så vi får titta på den lill*. Ska isf bli kul att se om jag ligger lika till i beräknad födelse som förra gången. Borde imorgon vara i v 17 (16+5).

Vi har även "bokat" tid med ytterligare 3 privat skolor som vi är intresserade av så inom 2 veckor ska vi väl ha letat färdigt bland skolorna och sen är det "bara" att bestämma vilken som verkar bäst, pedagogik mässigt och pengarna får väl oxå vägas in tillsammans med skolans läge.

Om jag ska återgå till lite klagande, som ju verkar vara det jag är bäst på, så har jag alltså ont i hela kroppen. Jag har en underlig smärta i ett revben, eller under eller nåt, på höger sida. Det gör ont hela tiden men gör hysteriskt ont när jag hostar, skrattar, nyser, sträcker upp armarna eller försöker vända mig i sängen. Kan inte förstå vad som är fel men trots makens önskan om läkarbesök har jag fortsatt sagt nej, jag tror inte att det gör någonting oavsett. Har fått tillbaka en gammal "idrottsskada" i knät, det gör ont om jag har det i vinkel för länge och ibland känns det som benet inte vill lyfta mig om jag stått på huk. Ryggen är öm och stel, skulle verkligen behöva en riktig massage!

När det gäller sonens lekande med andra barn i hans ålder fick jag en kommentar/pik av en vän igår där hon nog tyckte det var förskräckligt om inte sonen får börja typ dagis än, eller att vi träffar andra mammor med barn i hans ålder. Själv hade jag hela tiden tänkt att han skulle vara hemma med mig till 3 års ålder ungefär, det känns ju "fel" att skicka iväg honom om jag ändå är hemma....Ringde min moster som är förskole lärare och hörde vad hon tänker om det hela, jag vill ju inte att han ska bli efter i utvecklingen på något sätt. Hon stöttade mig fullt ut, sa att visst, barnen kan tycka att det är kul att leka brevid andra barn men det är absolut inget måste. De leker inte tillsammans ändå förrän i 3års åldern och allra viktigast tyckte hon det var att barnen fick ha tryggheten i sin/sina föräldrar så länge som det är ekonomiskt möjligt för de behöver verkligen inte leka med andra barn. Hon tyckte nog att man gärna skulle börja på någon form av dagis i 3-4 års åldern så man har fått prova på att vara i grupp innan man börjar skolan. Hon menade även på att det är på slutet som barn har börjat dagis så pass tidigt som 1 år så man vet ju faktiskt inte hur detta kommer påverka dem i framtiden, men man vet ju att det inte är något "fel" på oss i min ålder som faktiskt inte började på dagis/dagmamma förrän vi var minst 3 år. Jag menar inte att alla måste "köpa" min och min mosters ideer men det kändes bra för mig att få höra från någon med utbildning att jag inte är helt ute och cyklar iaf, och jag hoppas att mitt resonemang kan accepteras av andra.

Har även bestämt mig för att köpa en ny bärsele till nya bebisen och kanske även som jag kan ha när jag ska resa ensam med sonen i mars, vore skönt att slippa jaga honom hela tiden och veta att han sitter säkert på min rygg. Den gamla selen funkade ju tyvärr inte lika bra som vi hade hoppats. Nu väntar jag bara på att kunna verifiera makens paypal så ska vi beställa en snygg och bra sele från USA. Ska bli spännande.

Nu lockar sängen, vi måste ställa väckar klocka till imorgon, 8.30 ska vi vara hos gynekologen!